Magnus Erikssons stad slag 30 sig burskapet som hantverkare. — En motsvarande bestämmelse finns i 1734 ars lag (HB 3:4): »Nu wil handtwärkare kiöpman warda; säge ta up för Borgmästare och Rad handtwärk sitt, och tage bref ä kiöpenskap.» — Orden hantverk (av mit. hantuerk handarbete, mot medeltidens slut även: hantverk, yrke, och i denna betydelse inlanat i svenskan) och banti erksman, banti erkare finnas icke i MHSt och överhuvud taget icke i medeltidssvenskan; i stället gärning {., ämbete n. och gärningisman, ämhetisman. Om gärning i betydelsen hantverk och gärningsman hantverkare se även SAOB G 1632, 1634. Äldsta kända belägg för orden hantverk och hantverkare i nutida betydelse äro frän mitten av 1 5 00-t. (1544 och 1 5 52), se SAOB H 400, 408. — Hantverkarna, som dock måste ha utgjort en stor del av stadens befolkning, intaga i MESt en mycket undanskymd plats. Utom här omnämnas de endast i fl. 2, Km 18, 19 pr och 19: 2. De enda hantverksyrken, som omtalas, äro köttmånglare (Km 18, 19 pr), garvare (skinnare), skomakare, skräddare (Km 19: 1), tunnbindare (Km 21:4). Om hantverkarna under medeltiden se H. Hildebrand, Sveriges medeltid 1: 2 (1894), s. 337 f.; H. Schuck a.a. (1951), s. 50 f.; N. Ahnlund a.a. (1953), s. 301 f.; F. Lindberg, Hantverkarna i medeltid och äldre \'^asatid (i: Den svenska arbetarklassens historia, 1947). De medeltida skråordningarna äro utgivna av G. E. Klemming 18 56 i »Svenska Fornskriftssällskapets samlingar». 6 5. »Om icke hans penningar ökas, sä att han kan bliva köpman»: av dessa ord framgår tydligt, att för lagtextens författare köpmännen voro de förmögnare och mäktigare av stadens borgare. För att vara verksam som köpman fordrades ett rörelsekapital; det var grosshandelns förutsättning. 66. »Mottaga det», d.v.s. burskapet som köpman, hantverkare, d.v.s. hantverksyrket. 67. Det skulle sålunda finnas en »stadens bok» med fullständiga förteckningar över alla borgare, som hade vunnit burskap (däremot icke över sådana, som hade ärvt sitt burskap och voro borgare genom födseln). Se ovan not 13. 68. De som äro barnfödda i staden av borgerliga föräldrar ha därigenom burskap. — »Utom landet»: därmed avses i första hand inflyttade tyskar. 69. Bestämmelsen i fl. 15:4 har säkerligen haft stor betydelse i Stockholms sociala historia under medeltiden. Genom giftermål med en svensk kvinna med viss förmögenhet kunde en »gäst» snabbt vinna burskap. På detta sätt har sannolikt det tyska inslaget i staden underhållits eller tidvis ökats. Å andra sidan ha giftermålsförbindelser bidragit till en nationalisering av de nyinflyttade, åtminstone på längre sikt. Om frihet från burskapsavgift (burgäld) stadgas i Söderköpingsrätten: »Av man som trolovar sig med mö eller änka, som äger gard eller jord i Söderköping, må ingen kräva burskapspengar.» 70. »Bolagsgods», fsv. i iJberlägning {., till verbet läggia vidher lägga till, lägga samman (egendom); detta ord har sålunda i viss män ersatt det äldre fsv. fälagh n. (isl. ft lag) bolag, (egendoms)gemenskap, vartill fsv. fälaghi m. (isl. félagi, da. j.elle) bolagsman, kamrat. Uttrycket taka i idberlägning betyder ’taga emot en annans egendom och lägga den samman med sin egen’; den som så gör blir kompanjon i ett bolag och därigenom förvaltare av främmande egendom. I synnerhet brukas det om »svenner», som gjorde vederläggning med sin husbonde, och sålunda voro delägare i det företag, där de voro anställda, s.k. vederlagssvenner. Om i idberlägning se även fl. 20: 3, Km 14: 2—4, Tj 2 pr. Om dobbelspel med bolagsgods se Dobblarebalken § 2. Se »Svenska Landskapslagar» 5 ( 1946), s. 407 och 423 med kommentar; K. v. Amira, Nordgermanisches Obligationenrecht 1, s. 670, 677, 690. •— Med § 5 första meningen bör jämföras § 10. »Det andra», burskapet som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=