XCVII nade dödsdomar skulle underställas högre myndighet. I 1614 års rättegångsordinantia och 1615 års rättegångsprocess togs frågan om underställning av dödsdomar upp på bredare basis, se Olin a.a. s. 823 och Sture Petrén i Svea hovrätt, Studier till 350-årsminnet (1964) s. 36 f. Med utgångspunkt i de av bestyrelsen för Åbo stads historiska museum utgivna utdragen ur Åbo stads dombok 1623—1638 har R. A. Wrede, Valda juridiska uppsatser (1924) s. 182, yttrat att »i flere avseenden» rådstugurätten i Åbo »känt sig i hög grad obunden av lagens föreskrifter.» »Domstolen ansåg sig kunna, vare sig på aktade personers förbön eller emedan annars bevekande skäl syntes föreligga, ådöma den brottslige ett lindrigare straff än det i lagen stadgade eller ock befria honom från allt straff i saken.» Förklaringen härtill finner Wrede ligga i att de ett par hundra år gamla bestämmelserna om brott och straff icke mera motsvarade det allmänna rättsmedvetandet utan framstodo som till den grad grymma och obilliga, att domstolen, i synnerhet när mildrande omständigheter förelågo, icke kunde förmå sig till att tillämpa dem. »Och då leuterationsrätten ännu ej blivit närmare reglerad samt förlagd till hovrätten, kan man förstå att även underrätt kunde taga sig befogenheten att lindra straffet» (a.a. s. 183—184). Wredes uppfattning är emellertid icke riktig. Stadsdomstolarnas praxis att utdöma lägre straff än lagen föreskrev var på 1600-talet icke någon nyhet i den svenska rätten. I det föregående har visats, att den i varje fall går tillbaka till mitten av 1400-talet. Det är icke osannolikt, att den härrör redan från 1300-talet. Ytterst innebär denna praxis, att de domstolar, som tilllämpade den, ansågo lagreglerna vara avfattade för fall, då förmildrande omständigheter saknades för ett begånget brott. När domstolarna ansågo att dylika omständigheter funnos, utdömde de icke lagens hårda straff. Vad lagstiftningen beträffar, går den icke i mildrande utan i skärpande riktning; se Erik XIV:s patent den 1 maj 1563 om högmålssaker, Johan III:s ordinantie 1577 om horsaker m.m. (dessa två författningar i Schmedeman, a.a. s. 47 och 67) och särskilt stadfästelsebrevet på 1608 års edition av landslagen, 1 vilket förklaras, att mosaiska lagbud skulle gälla i Sverige för vissa i brevet uppräknade slag av brott. dylik Leutcr-itionsriitt är en i äldre svensk och utländsk rätt given befogenhet för domstol att utdöma lindrigare straff än lagen föreskrev. I Sverige fanns leuterationsrätt friin 1614 till 1829 och kom att utövas av hovrätterna. \ II Mni.nius Erikssons Stadslatj 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=