RB 7

XLVI fallet: »Nu kan bonde aga sin hustru alltför hårt, så att hon dör därav mot hans vilja . . .», har i flera handskrifter (hs BDR, hs B 82 och hs B 127 a) lämnats plats tom för inskrivning av text. Utan tvivel beror detta på ett ursprungligt förhållande vid lagtextens redigering. Man har av någon anledning varit tveksam och icke kunnat avsluta texten och därför tills vidare gått den förbi. Kanske har det rått delade meningar inom den kommission, som utarbetade lagen. (Senare har i andra handskrifter, hs A m.fl., texten fullbordats i anslutning till MEL E 3 3. I hs Q är flocken utelämnad.)®^ Det finns också andra detaljer, som peka i samma riktning. Enligt rubriken skulle flocken B 15 innehålla bestämmelser om tvist angående samma bomärke. Några sådana finnas emellertid icke i texten. De har varit påtänkta, men ha aldrig blivit utförda."’’’ Att lagtexten ej har blivit slutgiltigt genomarbetad, kan också ställen finnes lemnadt öppet rum för det, som framdeles kunde komma att der insättas; och utan tvifvel har i originalhandskriften sådant rum varit lemnadt öppet pä alla dylika ställen, ehuru detta sällan blifvit af afskrifvarne iakttaget». Schlyter är tydligen här inne pä tanken, att lagtexten ej skulle ha blivit slutgiltigt fullbordad och stadfäst, ehuru han är obenägen för en sädan slutsats. Nat. Beckman (Studier i outgivna fornsvenska handskrifter, 1917, s. 18 not. En nyfunnen handskrift av Stadslagen, 193 3, s. 78) har här en kuriös förklaring: »Åtskilliga handskrifter ha ryggat tillbaka för att skriva in den text, som möter i hs A och handlar om mansbot till fränderna, förlust av den andel i hustruns egendom, som annars skulle tillkommit mannen o.d. De skrivare, som icke velat godkänna huvudtexten, hava lämnat större eller mindre rum för en annan fortsättning.» Vissa skrivare skulle sålunda ha reagerat sä kraftigt mot de härda straffen, att de helt enkelt ha vägrat att godkänna texten och skriva in den. De ha i stället lämnat rum för en annan och mildare lagtext. Och detta skulle flera skrivare ha gjort alldeles spontant och vid precis samma ställe! En skrivares första plikt var ju dock att troget kopiera utan att opponera och utan att känslomässigt reagera. Vi ha ingen anledning att tro, att de svenska lagskrivarna under medeltiden ha haft en annan inställning. Värre saker än straffet i flock E 19 ha de också stillatigande skrivit ned utan att protestera genom att lägga ned pennan. —Pä ett annat ställe (Studier . . ., 1917, s. 183) har Beckman en annan förklaring, som han dock ej närmare utvecklar och som icke heller är sannolik: »det av kyrkliga myndigheter ogillade partiet E 19». —Beckman är tydligen helt främmande för tanken, att här skulle kunna föreligga en ursprunglig lucka vid redigeringen, som de följande skrivarna helt lojalt ha återgivit. Om sannolika fel eller ofullständig bearbetning av texten i en ursprunglig handskrift av stadslagen se G 1? pr (not 81), Ä 18:2 (not 60 a), J 15: 1 (not 64), B 9: 1 (not 34), 18 pr (not 91), 20: 2 (not 111), Km 5: 1 (not 33, 34), 9 (not 56), Sk 14 (not 61), R 5 (not 22), 14: 1 (not 103), 15 pr (not 105), E 16: 2 (not 38), D I 2: 1 (not 21), D II 2 pr (not 3), 16: 3 (not 51), S 1 6 pr (not 17).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=