RB 7

xcv fattig (Stockholms stads tänkeböcker 1474—1483 s. 53). Båda de nu nämnda lagrummen förutsätta sålunda, att fogden och rådet äro den myndighet, som skulle kunna benåda; D I 1: 1 säger det direkt. I belysning av de två stadgandena blir det då naturligt att även tolka Kg 26 på liknande sätt: om fogden och rådet skulle anse att den, som brutit mot flockens bestämmelser, icke borde straffas till livet eller till liv och gods utan komma till nåd, ägde de utdöma det lägre straff, de ansågo lämpligt. Ett avgörande i denna riktning finns för år 1487 från Arboga, vars exemplar av MESt, hs L, upptog Kg 26. En man hade velat slå till fogden, när denne kom för att kräva in skatten till konungen. Trots att enligt protokollet den skyldige skulle ha förbrutit sin hals för sidvördnad mot fogden (rätten tolkade tydligen Kg 26 så, att straff skulle inträda för sidvördnad, även om icke någon folkhop samlats), utmätte rätten ett straff på två marker, enär fogden tillgivit den skyldige »för Guds skull» och »dannemännen» bett för honom. Om brottet upprepades, skulle dock lagens straff tillämpas (Arboga stads tänkebok, del 2 s. 308). Då rätten bestämde ett lägre straff än lagen föreskrev, stödde den sig tydligen direkt på stadgandet i Kg 26, att borgmästare och råd ägde bestämma straffet, om den skyldige kunde komma till nåd. Det torde kunna fastslås att rådstugurätten i Arboga ansåg sig ha generell befogenhet att utdöma lägre straff än MESt stadgade. Ofta användes därvid ordet benåda eller det därmed likbetydande fsv. belata. Se t.ex. bland de mycket talrika fallen Arboga stads tänkebok, del 1 s. 15 (1453): varth en berghzman saker for tyweri ath han stal eth stop ok han vart benadader oppa viif jtern; och del 2 s. 115 (1478): Matis finne sakir xij mark för thet han slo sin drcengh en blanadh. Matis finne sakir xij mark för thet han slo sinne hustrubrodhir eth sar i hoffwudit, b{elaten) pa vj mark för badha sakener etc. Förhållandet har varit detsamma med rådstugurätten i Jönköping, se Jönköpings stads tänkebok 1456—1548 utgiven av Karl M. Kjellberg, Meddelanden från Norra Smålands Fornminnesförening 2—5, s. 6, 10 (1456 eller 1457), 15 (1459) m.fl. ställen. I Stockholms tänkeböcker finnas hundratals fall, dä man först utsatte det straff, till vilket gärningsmannen ansågs skyldig, och därefter angav, huru mycket han skullebetala. När Olaus Petri i tionde domarregeln säger att nåden måste vara med rätten kan han syfta på den nåd, som Stockholms rådstugurätt gav genom att bestämma lindrigare straff än lagen föreskrev. Jfr den skrift, som J. E. Almquist utgivit i Lychnos 1937 s. 137 ff och som synes härröra från Olaus Petri: och skall domare)! närmare fölia nådhen än rätten, om elies then brotzlige ähr nådhen zvärdh. Även senare under 1500-talet fortsatte

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=