Magnus Erikssons stadslag 32 79. »Burbrcv», fsv. burabrcf n. burskapsbrev, borgarbrcv, bevis på borgerskap och samtidigt legitimationshandling eller pass (»som nödgas resa eller segla i sina ärenden»). Till mit. bur m. egentl. ’bonde’ (ty. Baner, holl. boer), sedan ’bofast man, invånare, borgare (i stad)’. Ännu i 1734 års lag stadgas (HB 3: 1): »Will någor burskap winna, ehwad han är inländsk eller utländsk man; söke det hos Borgmästare och Råd . . . namne ock then handel och näring, eller thet handtwärk, ther han i stadens bok må inskrifwas före, och giöre så wanlig Borgare ed; sedan gifwes honom burbref ther å.» 80. Skyldigheten att hälla vård och vaka ålåg sålunda alla efter mantal. Jfr H. Schiick a.a. 0951), s. 103 f. — Enligt burspråken skulle »den som går i värd och vaka hava pansar, arnaborst och sköld». Vakthållningen skulle vara om sommaren till kl. 4 och om vintern till dess klockan slär 6 och det är dag (1459: 8). »Gå de förut därifrån och händer skada, då skall det gälla liv och gods.» 81. »I dessa artiklar», d.v.s. bestämmelserna om burskap i fl. 15. 82. Detta är en vanlig rättegångsregel; käranden skall styrka sin talan med två vittnen; kan han det ej, må svaranden värja sig med ed av 6 män. —Fl. 15: 13 saknas i flera handskrifter (hs BGK(2—DE). Andra (hs LMNO) ha en kortare formulering: »Om detta blir tillvitar någon och det icke finns vittnen därom, värje han sig med 6 mäns ed». 83. »Dä borgmästare och rådmän skola väljas», d.v.s. ätta dagar före Valborgsmässan, den 1 maj, enligt fl. 1. 84. »Tvä gode män skola de välja»; Det säges ej, vilka »de» äro som skola välja. Säkerligen desamma som enligt fl. 1 välja borgmästare och råd, d.v.s. rådmännen själva. — »Stadens märken», d.v.s. stämplar, som åsattes godkända mättkärl och vägar. Om stadens märke se även Km 21 pr. 8 5. »Spann», fsv. spander m. '/i tunna, för mätning av säd, som härav kallades »spannmål». —»Pyndare» (»pundare»), ett slags väg (se SAOB P 2522). — »Sälåm», isv. siälainer m. tunna för sälspäck, tran; »åm» (eller »fat») för mätning av våta varor, 60 kannor. —Se vidare S. O. Jansson i »Nordisk kultur» Bd 30 (Mått och vikt). Måttordbok (1950). 86. Om tillsyningsmän för byggen i staden se även B 1. 87. »Vakthållning», fsv. wardbsäfning. De båda männen i detta stadens ämbete skulle i tur och ordning inkalla stadens borgare, husbönder och svenner, för att hålla vård och vaka (fl. 15; 12). Dessa skulle övervaka brandsäkerheten i staden och gå vakt under nätterna (se B 22: 1). Dessutom skulle vid Valborgsmässan varje är utses tvä fjärdingshövdingar för envar av stadens fyra fjärdingar; de skulle ansvara för brandredskapen och vid eldsvåda tjänstgöra som brandmästare (B 22; 5—8). Jfr H. Schiick a.a. (1951), s. 103 f. 88. »De som behövas för att se till och ordna, sä att var och en sker rätt», fsv. ok huat the uidbertbörfftuge äru, som skulii see ok skipa, af bwariom maiine rät tymar. Sålunda ett slags uppsyningsmän, stadens polis. 88 a. Jfr eden för borgmästare och rådmän i fl. 1: 1. 89. »De löse målsägandens rätt till sig», se ovan fl. 14 (not 53). 90. »Utan varje rätt till lösen», fsv. t tan alla lösning, d.v.s. utan att han själv eller hans fränder hade rätt att lösa honom fri frän galgen.Märk här den viktiga motsatsen mellan »blir han tagen på bar gärning» (fsv. uardher bar a takin) och »varder det honom tillvitat, men är han ej tagen på bar gärning» (fsv. uardber bonom tbet uiit, ok är eig bar a takin). Jfr fl. 17 pr och 17: 1 samt Inledningen till Tj.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=