Magnus Erikssons stad slag 84 46. »Köpesumman», fsv. värdh n. betalningen, i de värden och varor, som kunde komma i fråga; jfr fl. 5. 47. Fl. 7=MEL J 14. Sista meningen är etc tillägg i MESt. 48. El. 8 överensstämmer i huvudsak med MEL J 16. 48 a. »Dä han själv ej är närvarande», fsv. mädhan han siälfuär cig näruarandc är. Hs BCGKQ ha satsförkortning: honom eig ncruarandc. Jfr E. Wessén, Svensk språkhistoria 3 (2 uppl. 1965) § 104. 49. Till grund för fl. 9 pr ligger MEL J 17; dock har stadgandet ändrats frän att gälla blott försäljning till att gälla även pantsättning. Fl. 9: 1 (som saknas i flertalet medeltida handskrifter) sammanhänger med reglerna om pantsättning av jord i MEL J 7 och med de i MESt tillagda, frän B 1 hämtade bestämmelserna om uppbud av tomt och gärd, som skall pantsättas. —Jfr ocksä 1734 ärs lag J 10: 1. 5 0. Första delen av fl. 10 (»Ingen har rätt . . . vilket de vilja») överensstämmer med MEL J 18; senare delen (»dock ej i annat fall . . . ingen stadfästelse därä») är ett tillägg. 51. »Göres både köp och byte på landet»: så enligt hs A. Enligt övriga medeltida handskrifter (även hs B 127 a) lyder meningen i översättning: »Göres där både köp och byte, dä skall därmed förfaras som med alla andra köp och byten pä landet» (i hs LM saknas orden »pä landet»). 5 2. Fl. 11 motsvarar MEL J 24. Bestämmelsen finns, märkligt nog, redan i UL 1296 J 8:2 med följande lydelse: »Nu byter någon sin egendom till köpstad och tager gärd i köpstad i stället för jord på landet eller tager tomt i köpstad. Tager han fullt i köpstaden efter marktal, efter som jorden står i värde, dä skall det dömas att stå fast. Göra de både köp och byte, skall med sådant köp och byte förfaras som med alla andra.» Den sista meningen i såväl MEL som MESt om skriftliga brev såsom bevis pä bytet saknas karakteristiskt nog i UL. Bestämmelsen tycks i alla fall vittna om att det har funnits en viss inflyttning frän landet till städerna redan tidigt under medeltiden och att svenskar, icke bara tyskar, ha varit fastighetsägare i Stockholm och andra svenska städer. — 1734 ärs lag J 3: 1 »Ej mä man arfwejord å landet emot hus och jord i staden skifta.» 5 3. Orden »frän staden och pä landet eller frän landet och till staden» äro ett tillägg i MESt. Detta tillägg förvandlar emellertid, som det synes utan skäl, en allmängiltig regel i MEL till en regel, som i MESt gäller blott förhållandet land—stad. 1734 ärs lag, som i J 1: 1 upptager stadgandet i MEL, låter det gälla generellt för både land och stad. — »Frän staden och till landet eller frän landet och till staden», fsv. aff stadhenom ok a landit, eller aff landeno ok i stadheti: a landit har här riktningsbetydelse ’ut pä landet, till landet’, liksom / stadhen ’in i staden, till staden’. Likaså i fl. 13 pr. 5 4. Fl. 12 motsvarar MEL J 23. 5 5. Rubriken till fl. 13 är hämtad frän MEL J 2t (med tillägget »tomt eller gärdar»), men innehållet i fl. 13 svarar icke mot rubriken. Troligen föreligger här ett fel vid lagens redigering; en avsikt har ej blivit fullföljd. 56. D.v.s. jord pä landet, som en stadsbo säljer eller byter mot gärd i staden (istadhen). 5 7. D.v.s. tomter och gärdar i staden, som en stadsbo säljer eller byter mot jord pä landet (a landit). 5 8. Fl. 13 pr är ett tillägg i MESt. — Grundsatsen står i överensstämmelse med G 5 pr, där det stadgas, att giftorätt till fast egendom pä landet skall räknas efter landslag, även om ägaren är bosatt i stad. I fråga om arv ha emellertid de, som utarbetat MESt icke fullföljt denna tanke: arv efter en stadsbo går efter stadslag, även
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=