L (i balkarna E, H, D, S och Tj). Ny lag möter, såsom man kan vänta, i balkarna Kg, B, Km, Sk och R. För balkarnas innehåll och ordning hade man ett föredöme i Landslagen, som man också i stort sett har följt. Då nya regler ha tillkommit, kan man iakttaga en viss osäkerhet i systematiken. Tillfälliga associationer ha understundom betytt mera än en klart genomförd tankegång. Bestämmelserna om konungens högsta dom i staden stå varken i Konungsbalken eller i Rådstugubalken, såsom man kunde vänta, utan i Köpmålabalken (Km 30: 2). De för Stadslagen nyskrivna reglerna äro ofta påfallande illa formulerade och oklara. De sakna den muntliga lagsagans tradition, som är så stark och ledande i Landslagen. Inslagen av främmande (tysk) rätt äro obetydliga, nära nog obefintliga. Några tyska ord och uttryck förekomma, men det är snarast förvånande, att de icke äro flera, med tanke på det starka tyska inslaget i Stockholms befolkning."’* Av särskilt stort intresse är att de statsrättsliga delarna av Landslagens Konungsbalk (MEL Kg 1—10) icke ha intagits i Stadslagen. De ha icke ansetts beröra städernas rättigheter och intressen. Städerna voro en integrerande del av riket, men de hade ännu formellt ingen delaktighet i ansvaret för rikets styrelse och bestånd. Det var »landens» män, som genom lagmännen och utsedda ombud valde konungen och hyllade honom genom sina trohetseder. Dock gällde, ehuru ej inskrivet i stadens lag. Landslagens ord, att »Alla de, som bygga och bo i hans rike, skola visa honom lydnad, rätta sig efter hans bud och vara honom till tjänst.» Städerna voro skyldiga att betala den skatt, som konungen ålade dem, och bestämmelserna härom äro —utan motsvarighet i Landslagen —synnerligen utförliga (Kg 18—20). I det under senmedeltiden framväxande ståndssamhället voro »Hvad utländska källor till Stadslagen beträffar, sa är det naturligt att grunddragen af städernas författning äro af utländskt ursprung; och äfven i andra stycken måste likhet i förhållanden föranleda många likartade lagstadganden i de Svenska städerna och de utländska; men jag tviflar att många stadganden i vår Stadslag skola kunna visas vara hämtade ur Tyska eller andra utländska stadslagar, så att dessa skulle kunna anses vara begagnade såsom källor till Svenska Stadslagen» (Schlyter, Inledning, s. Ixxvi). Schlyters formulering är påfallande försiktig; han vill tydligen hålla frågan öppen. — Om möjligheten av ett inflytande från hanseatlsk rätt på reglerna för fastighetsköp i MESt se s. 79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=