RB 7

Bil. 3. NÅGRA UPPGIFTER OM MESt:S BESTÄMMELSER OM NÅD OCH OM PÅ STADSLAGEN GRUNDAD PRAXIS I NÅDEFRÅGOR UNDER SENMEDELTIDEN OCH 1500-TALET. TIDPUNKTEN FÖR VERKSTÄLLANDE AV DÖDSDOMAR, SOM FÄLLTS ÄV RÅDSTUGURÄTT MESt har icke något allmänt uttalande, att rätten att giva nåd i brottmål tillhör konungen. Ällmänna stadganden i denna riktning möta först under nyare tiden (se H. L. Rydin, Några anmärkningar om konungens rätt att göra nåd, 1861, s. 22; jfr även s. 823 i Gustav Olin, Några blad ur det svenska straffsystemets historia, i Minnesskrift tillägnad 1734 års lag, II, s. 807 ff.) och stadslagen har blott en på ett speciellt brott inriktad bestämmelse, då konungen säges ha dylik rätt (S I 21: 1). I övrigt förekommer ordet nadhir i MESt blott i Kg 26, R 33 och D I: 1 (samt i Dobblarebalken § 2, som vi ej taga upp i det följande). Enligt R 33 fick ingen nåd göras med fogdens eller stadens svenner, om dessa voro ohöviska, missfirmade någon eller beginge brott. Tydligen har man vid avfattandet av lagrummet — vars syfte tydligen varit att hindra fogde och råd att genom benådning skydda sina underlydande, om dessa gjort sig skyldiga till övergrepp —utgått från att det var fogden och rådet, som skulle kunna tänkas ge svennerna nåd; den nåd, de icke fingo ge, måste ha bestått i att döma svennerna till lägre straff än lagen stadgade för det brott, som svennerna gjort sig skyldiga till, eller att helt underlåta att tillämpa lagens bestämmelser om straff för gärningen. Enligt D I 1: 1 skulle den, som i livsnöd dräpt en annan, icke mista livet utan i stället böta åttio marker efter fogdens och rådmännens nåd. Lagrummet torde innebära att om fogden och rådet ansågo att den skyldige dräpt i livsnöd, de skulle utdöma det straff upp till åttio marker, de kunde finna skäligt. På detta sätt har lagrummet också tillämpats i Stockholm år 1476; straffet för ett slag, som inom natt och år medfört döden, nedsattes till fem marker på grund av att den skyldige befunnit sig i nödvärn och var

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=