RB 7

Magnus Erikssons stadslag 18 siella liv grundläggande privilegier. Däremot stadgas rätt utförligt om skatter oeh om konungens rätt till sakören och andra inkomster (fl. 18—20, 22 pr). En viktig bestämmelse om konungens domsrätt i staden är infogad i ett annat sammanhang, nämligen i Km 30:2. Kg i MESt har därför —med undantag av några fä flockar —ett helt annat innehåll än motsvarande balk i MEL. Om fördelningen i MESt mellan de båda balkarna Kg och R kan sägas, att Kg innehåller allmänna bestämmelser om stadens styrelse och rädstugurättens administrativa funktioner, om burskap och om skatter, R om rädstugurättens verksamhet såsom stadens domstol, m.a.o. om dess judiciella funktioner. Kg inledes med en rad bestämmelser om val av stadens borgmästare och rådmän (fl. 1—2, 4, 7). Författningen var i hög grad aristokratisk. Ehuru det icke direkt utsäges, är det dock av sammanhanget tydligt, att endast fogden, borgmästare och rådmän deltogo i valet. Radet kompletterade sålunda sig självt, år efter år. Någon »allmän rådstuga» eller något »byamot» var det viktiga valsammanträdet ingalunda. »Och aldrig må den vara radman, som ej har eget arv i staden.» —Av fl. 2 pr och fl. 3 tycks framgå, ehuru ej uttryckligen sagt, att borgmästare och rådmän valdes för tre är, och endast * 3 nyvaldes varje är. Tvä borgmästare och tio radmän skola tjänstgöra varje år (fl. 2 pr). I fl. 7 lämnas närmare bestämmelser om hur valet skulle avgöras. — Om val av borgmästare och rådmän se H. Schiick, Stockholm vid 1400-talets slut (2 uppk, 1951), s. 18 f.; om rådet och dess uppgifter A. Schiick, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling ( 1926), med där cit. litt., F. Lindberg, Fogde, råd och menighet (1941). Om den medeltida stadsstyrelsens äldsta former se inledningen och kommentaren till Bjärköarätten i »Svenska Landskapslagar» Bd 5 ( 1946); N. Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa ( 19 5 3 ), s. 142 f. Fastän det ej uttryckligen omtalas, varken i Kg eller annorstädes i lagen, förutsattes det som ett känt förhållande, att konungens fogde pä Stockholms slott tillika var fogde i staden. Jämte skyldigheten att sörja för slottets underhäll och försvar och att uträtta konungens uppdrag var han sålunda tillika konungens ombud i stadens styrelse. Hans främsta uppgift som sådan var att bevaka konungens ekonomiska rättigheter i staden och följaktligen uppbära konungen tillkommande skatter, sakören och övriga inkomster (fl. 18—20, 22 pr). Han hade därför också rätt och skyldighet att deltaga i rådets alla överläggningar, i såväl administrativa som judiciella ärenden. Inga giltiga beslut kunde fattas i hans frånvaro (R 2:6). Han intager också främsta rummet i den vanliga beHämningen pä rädstugurätten i MESt: »fogde, borgmästare och rådmän». Han var i rang den främste, men han skulle icke föra ordet i rätten. Han skulle vara närvarande, men icke leda förhandlingarna. Detta tillkom sannolikt den fungerande borgmästaren, den svenske eller den tyske allt efter ärendets art (se härom inledningen till R, s. 187). Självklart skulle fogden närvara, da borgmästare och rådmän valdes (fl. 1:2). Huruvida staden hade rätt att hos konungen framföra önskningar vid val av fogde eller att klaga över fogdens åtgärder, framgår icke av MESt. Möjligen tyder en passus i privilegiebrevet 1436 pä en sådan rätt eller sed. Fogdarna i Stockholm voro i regel frälsemän, vilket gav dem en rangställning framför stadens borgare. Fogden skulle utse ett »ombud», en ställföreträdare, som i hans ställe skulle tjänstgöra i rädstugurätten, då han var förhindrad (R 2: 6). Fogden eller hans ombud skulle närvara, dä vin eller öl prissattes (Km 26). Fogden, »eller den som är i hans ställe», hade förköpsrätt till alla varor, som pa skepp kommo till staden (Sk 1). Fogden i Stock-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=