RB 7

Magnus Erikssons stadslag 68 49. »Och sedan lämnas ut morgongåva, testamente och det som därtill hör, av oskiftad egendom»: tillägg i MESt. 5 0. »Och testamente och morgongåva skall ock gå därtill, och intet skall lämnas ut därav till dem, som det var givet»: tillägg i MESt. »Skall ock gä därtill», d.v.s. till skuldens betalning. Gälden skulle sålunda gä före morgongåva och testamente. 5 1. »Fria från ansvar», fsv. saklösc, d.v.s. icke skyldiga att betala skulden med sin egendom. 5 2. D.v.s. avdrag skall göras proportionellt lika för alla dem, som ha fordringar i boet. — El. 17 pr överensstämmer i övrigt med MEL Ä 20. Det följande (§ 1 och 2) saknar motsvarighet i MEL och är sålunda ett tillägg i MESt. 5 3. »Har en pant stätt för länge», fsv. Är iiokor panter forstanden. Enligt Schlyter (Ordbok) ett uttryck om pant, »som har stätt sä länge, att egaren har förlorat sin lösningsrätt». Ägaren förlorade icke sin rätt till panten redan vid pantsummans förfallotid, utan först när panten icke därefter återlöstes efter det att uppbud ägt rum (,se härom J 1: 1 och Km 7, 10). Jfr »Magnus Erikssons landslag» (1962), s. 84 not 2. 54. »Hava rätt att äga den eller att sälja den enligt lag»; se härom J 1, Km 10—13. 5 5. Enligt fl. 17: 1 skall sålunda den pant- och förmånsrätt, som en gäldskyldig man har upplåtit, upphöra vid hans död, om icke panten dä har stått för länge (är forstanden). Bestämmelsen har samma karaktär som nutida stadganden om återgång av avtal vid urarva konkurs, om avtalen ha slutits kort före dödsfallet och vissa andra rckvisit föreligga. 5 6. »Kan så hända att den dödes arvingar hava tagit något av arvet, förr än det skiftas», fsv. Kiinno ok nokot arffua tbäs dödba aff arffue baffua taket, för än tbet skiptis. 5 7. »Och vare ej bättre m.an för det», fsv. ok uari cig man tbäs hätri. Om innebörden i detta omdöme se Kg 20: 1. 5 8. »Med säkra kännetecken och brev», fsv. rnedb fullom skälum ok hreffwum.. Se J. Liedgren i »Archivistica et Mediaevistica» ( 1956), s. 200. 5 9. »Detta kallades fordom danaarv», fsv'. tbet kalladbes fordbnm danaarff. MEL: pet kallas danaarf.. Formuleringen i MESt överensstämmer med ÖgL Ä 12, varifrån stadgandet om danaarv i MEL är hämtat. »Fordom» i ÖgL (slutet av 1200-t.) bör väl rimligtvis avse en tid, som ligger ett par århundraden tillbaka, sålunda vikingatiden. — Om danaarv se artikeln Danefoe av C. A. Christensen i Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid ( 1957); G. Hafström, Dulgadråp och danaarv (i: Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, 1964, s. 287 f.). 5 9 a. »Honom», d.v.s. den döde, som ej har arvinge inom riket. 60. »Dock sä, att det är veterligt genom stadens brev och sigill, att han lämnade ut det»: tillägg i MESt. Om »stadens brev och sigill» se fl. 10 pr. 60a. »Man känner»: dessa ord saknas i alla medeltida handskrifter av MESt. Däremot icke i MEL Ä 21: 1 leet man bans aruä. 61. Fl. 18 är hämtad från MEL Ä 21, det sista kapitlet i Ärvdabalken, med de här i noterna 5 9 och 60 anmärkta ändringarna. Jfr även Bj 26. —De följande tre flockarna i MESt (fl. 19—21), om testamente och gåvor av olika slag, sakna motsvarighet i MEL. 62. »Annat som rör kostnader vid den dödes utfärd», fsv. annat tbet liiksins u tfärdb är, d.v.s. kostnader på själva begravningsdagen, för gravöl o.d3d., begravningskostnader. 63. Jfr Bj 29: »Icke heller skall någon, som har barn efter sig, giva större själagåva än de säga ja till, eller ock deras närmaste fränder.» 64. Orden »såsom förut är sagt» syftar väl pä närmast föregående mening: »av all

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=