LXXVI åt sin son: denne fick på två år Stockholms slott och landet ovanskog (d.v.s. Svealand norr om Kolmården) med undantag av Närke, så att Magnus Eriksson i huvudsak endast hade kvar västra Sverige, Närke, Öland, Gotland och Norrland/’^ Den nya upplåtelsen torde icke ha skett frivilligt. Dagen därpå, den 23 november, är Erik Magnusson i Stockholm,*’’ och ingenting tyder på att han skulle lämnat staden de närmaste dagarna. Att han tre dagar efter det han fått Stockholm i sin hand utfärdar en stadga om upplopp mot fogden, borgmästare och rådmän kan bero på omedelbart förut timade, för nutiden okända händelser. Det är möjligt att bakom stadgan ligger, att Erik Magnusson först efter strid hade blivit herre i Stockholm: att visserligen fogde, borgmästare och råd i Stockholm slutit sig till honommen att delar av folket gjort motstånd. Att rikets råd skulle befunnit sig i Stockholm den 2 5 november 13 57 är icke belagt i urkunderna, men intet faktumär känt, sommotbevisar det. Vad nu anförts gör det sannolikt, att Erik Magnusson utfärdat stadgan samt att detta skett år 13 57. Vi kalla den därför i det följande för Erik Magnussons stadga eller 13 57 års stadga. Men att ingressens uppgifter stå i enlighet med det politiska händelseförloppet i slutet av november 13 57 utgör icke fullt bevis för stadgans datering. När Schlyter bedömde stadgans värde, utgick han självfallet från sin datering av hs A. Enligt hans uppfattning var hs A »tilläventyrs» skriven omkring 20 år efter 13 57,**** och då Schlyter håller före att hs A är äldre än hs B, måste han ha ansett att den var skriven före 13 87. Ingressen skulle alltså ha införts i stadslagens ledande handskrift medan ännu personer voro i livet som hade händelserna i Stockholm år 13 57 i friskt minne. Den omdatering av hs A, som skett i inledningen till detta arbete,*’’ medför emellertid att avståndet blir mycket större mellan den tid, då stadgan skulle ha beslutats, och den tid, då de äldsta kända urkunder (hs A och L) ST 2 s. 24^ ff. jämförda med ST 2 s. 23 5 ff. •’■5 ST 2 s. 247. För den svensk-skånska väldet 13 56—13 59 ( 1954). För vad Erik Magnusson erhöll och Magnus Eriksson fick behålla se närmare s. 4 f. och 3 2 f. Pä vissa punkter ha olika uppfattningar gjort sig gällande därom. <’>« SGL 11 s. LXVIIL C’ s. XX ff. angivna utvecklingen se senast L. Sjöstedt, Krisen inom det nu
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=