Magnus Erikssons stadslag 52 3 6. »Det skall vara tvä män och två kvinnor»: utan motsvarighet i MEL. Bestämmelserna i det följande om gästabud (fl. 7: 1—6) äro mycket olika i de båda lagarna, vilket även vittnar om olika seder i stad och på land. 37. »Fästningsöl» måste sålunda i MEL. Troligen endast män, icke kvinnor. —Bestämmelsens innebörd bör ses i belysning av det följande, d.v.s. med ett fastställt högsta antal bordsgäster. 3 8. »En måltid», fsv. cn ilaghiiarJ, d.v.s. ett middagsmål. 3 9. »Trettio par bordsgäster, både män och kvinnor», fsv. trätighi dhkamat, badhc män ok koiinr. Fsv. diskantat »egentligen tallrikskamrat; par af gäster, hvilka voro t va tillsamman om ett fat» (Schlyter). Ordet dhkamat är lågtyskt, sammansatt av discb {disk) bord och mat kamrat. Trätigbi dhkamat motsvarar sålunda 60 gäster. Om fester i staden se H. Elildebrand, Sveriges medeltid 1, s. 461 f. 40. Med »bröllopskläder» menas här tydligen kläder för bröllopsgäster. Om man blev bjuden på flera bröllop under ett är, fick man likväl icke låta sy sig mer än tvä omgangar kläder. Om stadgandet och dess motsvarighet i MEL, VStL och tysk rätt se Lizzie Carlsson a.a. s. 175 f. 41. »En måltid», fsv. til ccns mal idler dagbiiardb. 42. »Kyrkogångsöl», som hölls, då nygift hustru eller barnsängskvinna återtog sin kyrkogång. Sista meningen i fl. 7:4 saknas i hs D. 43. »Gravöl», fsv. Wtfärdbisöl, dä den döde fördes ut från hemmet till graven. — »Arvöl, som kallas årsmotsöl», fsv. arsmotsöl, »ett gille som af arfvingarne hölls da ett år förlidit efter dens död, som de hade ärft, och då arfskiftet synes hafva blifvit firadt» ,Schlyter); till arsmot n. »årsmöte», årsdag. 44. »Han har hållit denna stadga», fsv. ban tbänna stadgban baldit baffucr, d.v.s. följt de här givna bestämmelserna. Alla större familjefester: bröllop, dop, begravning m.fl. måste sålunda anmälas till stadens rådstugurätt och husfadern därvid med ett försäkra, att han ej har bjudit flera än lagen tillåter. Detta är en mildare form av kontroll än i Landslagen: konungens länsman skall övervaka bestämmelsernas efterlevnad; han hade därför rätt att komma objuden »för att undersöka i ett sådant mål». Fl. 7:6 innehåller en kulturhistoriskt mycket intressant uppgift om anmälningsplikt för alla privata familjefester med ed av familjefadern, att han icke har överskridit gränsen för det cillatna. —Se även Lizzie Carlsson a.a. s. 173 f. 45. »Brister han åt eden, är han också fälld till den sak, som han är tilltalad för», fsv. fäldz ban at edbe, fcllis til sakinna, tbe som bottom skuld fore giffs. Om detta uttryck se Kg 14. Fsv. giia manni skuld tilltala inför rätta; jfr B 20 pr, 20: 2, Km 12, 24, 33: 8, R 7: 1, 8, 21: 1, 22, D II 6: 2. 46. Fl. 8 =MEL G 9; där tillägges: »Da skall han giva henne morgongåva». Jfr fl. 6: 3 med not 34. 47. I staden var sålunda morgongåva fastställd till högst 24 marker svenska penningar; den kunde vara mindre, om brudgummen icke ville eller icke kunde giva sä mycket. Pä landet var enligt MEL G 10 pr morgongåvan olika för olika klasser: för riddare, svenner, vanliga frälsemän, bofasta bönder och löskekarlar. En jämförelse skulle ha varit mycket intressant, men den försväras (eller omöjliggöres) därav, att riddares och andra frälsemäns morgongåva enligt MEL räknades i »lödiga marker», borgares och bönders i »marker svenska penningar». En borgare fick ge upp till 24 marker i morgongåva, en bonde 3 marker. Ståndsindelningen av samhället är mycket påfallande i dessa bevara mycket enkelt, utan kostnader. Det omtalas icke var det endast de tolv vittnena (fl. 2 pr), som skulle bjudas, sålunda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=