RB 7

Magnus Erikssons stad slag 82 bördsrättcn enligt Bj omfattar även förvärvad jord; något stadgande, som visar att avlingejord var föremål för bördsrätt finns icke. — Det bör observeras, att enligt fl. 4 lösningsrätten tillkommer ägarens arvingar och icke hans bördemän. 3 2. D.v.s. fastigheten skall i detta fall räknas som arvegods, och reglerna i fl. 2 och 3 skola gälla. —Med fl. 4 jfr MEL J 11. Fl. 4 och 5 följa i hs DLMNO i omvänd ordning (men icke i hs E). Detta stämmer överens med MEL. 33. »Sälspäck», fsv. siäl, tran; denna vara nämnes ej i MEL J 9. MEL har däremot ytterligare: »järn, oarbetad koppar». 34. Med fl. 5 pr jfr MEL J 9. Fl. 5:1 saknar motsvarighet i MEL. Den innebär en märklig begränsning av bördsrätten. 3 5. »Den tomten eller gården må ej bördemännen aterlösa»: om de icke ha begagnat sin tidsbegränsade lösningsrätt enligt fl. 2—3. 36. »Där skola de giva fridskilling efter gammal stadga», fsv. ther skiilii the jriJhikilingh göra cj^ter gamblnm stadhga. Fsv. stailbgi m. ordning; stadga; den behöver icke vara nedskriven (jfr ovan Kg 1 pr med not 3). — Fsv. friilhskillingcr m. »fridskilling, en afgift som vid köp el. skifte af fast egendom i stad betales till rådet» (Schlyter). 1 lagarna förekommer ordet endast pä detta ställe. Se även Söderwalls Ordbok jämte Supplement, art. friilhskillingcr, med talrika belägg, bl.a. ur Stockholms jordebok; S.-\OB F 1443. Ordet är lånat från mit. i rcilcschillink med samma betydelse (»Gebiihr fur gerichtliche Ubertragung von Grundeigentum»). Fridskilling förekommer (under formen friskilling) ännu i 1734 ars lag (J 4: 2, se ovan not 9). Bestämmelsen upphävdes först är 1 875. 37. »Med fullgiltigt stadens brev, skrivet på svenska, med stadens sigill», fsv. nicdh julloni stadzbrcfiim ok inciglc sfadzins a suensko skrifuat. Den grammatiska formen är icke fullt korrekt; skrifuat hänför sig till ett ur det föregående underförstått bref. Att fastighetsbresen skulle skrivas pä landets sprak, pä svenska, är i själva verket en mycket märklig bestämmelse. Därmed understrykes starkt, att Stockholm var en svensk stad och att dess officiella språk, trots det tyska befolkningsinslaget, var svenska. 1 Lybeck använde man i regel latin i dylika dokument långt in på 1400-ialet. — Om »stadens brev och sigill» se Ä 10 pr. 3 8. »I stadens bok», fsv. i stadzins book, d.v.s. i stadens s.k. tänkebok, radstugurättens protokollsbok, där alla fastighetsköp skulle antecknas. Se härom Schlyter i Inledningen till MESt ( 1865 ), s. Iviii med not 4. — Nagon sådan bok, där fastighetsöverlåtelser pä landet skulle antecknas, omtalas icke i MFiL. I MESt Kg 15:3 omtalas också en »stadens bok», där burskap skulle antecknas. Av dessa båda textställen framgår sålunda, att i »stadens bok» skulle föras memorialanteckningar om vissa ärenden, som hade behandlats av radstugurätten, i varje fall om burskap och fastighetsöverlåtelser. Detta betyder början till en protokollföring vid de svenska domstolarna. Det är möjligt, att en stadsbok har börjat föras i Stockholm redan vid tiden för tillkomsten av MESt och att man alltså för stadgandena i Kg 15:3 och J 6 pr byggde pa redan förefintlig praxis. Vid den brand, som härjade Stockholm är 1419, förstördes emellertid böckerna i stadens kista. Den nya bok, som upplades följande är, finns bevarad och omfattar anteckningar fram till 1474, vartill kommer en fortsättning för tiden 1474—1498. De båda volymerna äro, under titeln »Stockholms stads jordebok» 1 ( 1420—74) och 2 ( 1474—98) utgivna av Ff. Fiildebrand ( 1876) och L. M. Baath ( 1889—1914). Boken skulle, enligt en anteckning på första sidan, upptaga alla gardstomter och hus, som nagon kunde få genom köp, byte och gåva, genom att pant förfallit

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=