RB 7

LXXII givande. Hur ömtåligt förbudet mot handel på landsbygden än kan ha varit på särskilda orter, är det synnerligen osannolikt, att Magnus Eriksson skulle valt att intaga denna ståndpunkt. Det odaterade brevet från 1284 föreskrev tre markers bot för överträdelse av förbudet att sluta handel på landsbygden. Denna bot ansågs småningom icke tillräcklig, och i Växjö stadsprivilegier den 13 februari 1342 ^^ föreskrevs i stället ett bötesstraff av 40 marker, hälften till byggande av domkyrkan och hälften till biskopen. 40-marksboten finns både i 1349 års brev och i MESt (Km23 pr). Brevets och lagens regler omböterna skilja sig emellertid i ett hänseende somhär är av betydelse. Enligt brevet voro böterna konungens ensak. Stadslagen däremot har olika bestämmelser allteftersom den skyldige greps på landet eller i stad. Greps han på landet, skulle de 40 markerna bli konungens ensak, greps han i staden, skulle konungen och staden taga hälften var av böterna (Km23 pr resp. § 1). Om konungen avsett att genom 1349 års brev införa MESt i Jönköping, skulle han alltså ha begagnat tillfället att på en punkt förändra den nya lagens bestämmelser sig till fördel: omden skyldige greps i Jönköping, skulle konungen få hela bötessumman trots att lagen blott gav honom hälften. Att konungen skulle ha handlat på nyss angivna sätt torde icke kunna antagas.*’■ Av vad nu sagts torde ha framgått att man vid avfattandet av Ovan s. LXVI. Jfr L. O. Larsson, Det medeltida Värend (1964), s. 11 2 ff. Det möter däremot inga svårigheter att infoga 1349 års brev som mellanled i en utveckling från 1284 års odaterade brev fram till MLSt. Redan privilegierna för \'’äxjö visa, att man nu ansåg en bötessats på blott tre marker vara för låg för överträdelse av förbudet mot handel på landsbygden och att i stället 40-marksboten borde införas. I full överensstämmelse härmed inför Magnus Eriksson genom 1349 års brev 40-marksboten även för den handel på landsbygden, som ägde rum kring Jönköping. Dessa böter tillägger Magnus Eriksson sig själv, och han ger även regler om ett speciellt exekutionssätt för deras indrivande; allmänna exekutiva regler funnos nämligen icke. I MESt blir därefter 40-marksboten gällande för hela riket, och konungen utökar ytterligare påföljderna för överträdelse av förbudet mot handel pä landsbygden med att vad som köpts skulle vara förbrutet; därjämte avstår han frän hälften av den sä utökade summan, om den skyldige greps i staden, och låter exekutionen ske enligt de regler, som nu genom MEL och MESt gällde för landsbygd och stad. Att konungen för det fall, att den skyldige greps i staden, avstod från hälften av bötessumman och av den förbrutna egendomen kan ha varit ett letf i den stora ekonomiska uppgörelse mellan konung och stad, som bör ligga bakom stadgandet i Kg 18, att konungen hade rätt till hälften av stadens inkomster.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=