Konil ng s hal kc n 19 holm hade vidare befogenhet att ålägga de sex mälarstäderna Västerås och Arboga, Uppsala och Enköping, Sigtuna och Strängnäs underhållsarbeten vid Norrbro, da sådana tarvades (B 23:2). MESt avser, i de bestämmelser som beröra fogden, närmast förhållandena i Stockholm. På liknande sätt torde det ha ordnats i de städer, där det fanns ett slott eller fäste med en konungens hövitsman, t.ex. Nyköping, Västerås, Kalmar. I andra, mindre städer ha, säkerligen enligt gammal ordning, tillsatts fogdar (stadsfogdar, byfogdar) för uppbörden; det var sålunda ingen nyhet, som infördes genom MESt. Av bevarade tänkeböcker (särskilt Stockholms och Enköpings) framgår, att kronan så gott som alltid hade en fogde närvarande vid rådstugurätternas sammanträden. Elan kunde dessutom utöva konungens befogenhet att sammankalla byatinget eller allmän rådstuga (S. Ljung i »Kulturhistoriskt lexikon», art. fogde). »Fogde», fsv. foghatc, fogdbc, av mit. l oget, ytterst av lat. (ad) i ocatus; det återges också i lat. urkunder med advocatiis. Det inlånade ordet »fogde» ersätter det äldre, likabetydande giäld-kuri m. stadsfogde, uppbördsman, fda. (Skåne) giälkyrä, fno. gialdkcri (till verbet kima välja, utkräva). Denne var enligt Skånska stadsrätten och norska Bjärköarätten konungens representant i staden; hans närmaste uppgift var att bevaka konungens rätt till böter, och han motsvarar därför konungens »länsmän» pä landsbygden. Orden gälkarc förekommer ännu i VmL M 24: 3 (se inledningen till R, s. 188), men bade Bj och Söderköpingsrätten ha infört dec nya ordet »fogde» —ett nytt namn sålunda för en gammal institution. Redan i Birka omtalas en »prxfectus urbis», som var styresman och konungens ställföreträdare. Sannolikt har fogden hört hemma i städernas allra äldsta organisation i Norden. — Om fogden se H. Hildebrand, Sveriges medeltid 1: 2 ( 1894), s. 370 f.; H. Schuck, Stockholm vid 1400-talets slut (2 uppl. 1951), s. 14 f.; F. Lindberg, Fogde, råd och menighet (1941). Enligt den ursprungliga lydelsen av fl. 2 skulle hälften av rådets medlemmar vara svenska, hälften tyska. »Den skall vara svensk borgmästare eller rådman, som är född av svensk fader, vare sig modern var svensk eller tysk. Tysk borgmästare eller rådman skall den vara, som är född av tysk fader, vare sig modern var tysk eller svensk. Och aldrig skall det fördelas annorlunda.» Trots de bestämda ordalagen är det icke helt klart, vad som i detta sammanhang menades med svensk och tysk. När räknades fadern som svensk? Oni han var född i Sverige, men av en från Tyskland invandrad fader? Och hade den som var av tysk härkomst pä fädernet i tredje eller fjärde led rätt att själv avgöra, om han skulle räknas som svensk eller tysk? Man erinrar sig ordalydelsen i Birger jarls privilegiebrev för Lybeck (Sveriges traktater Bd 1, 1887, s. 94): »Om äter några frän eder stad vilja uppehålla sig hos oss och bo i värt rike, då vilja vi, att de bruka värt fäderneslands lagar och styras efter dem och i övrigt kallas svenskar (et Sweui de cetero appellenrur)». Det är alldeles tydligt, att här direkt åsyftas assimilering av de inflyttade tyska köpmännen. Hur dessa avsikter ha fullföljts under det följande århundradet fram till stadslagens tillkomst veta vi tyvärr icke; och icke heller mycket mera om utvecklingen under de därpå följande hundra åren fram till den stora reformen är 1471, eftersom stadens äldre tänkeböcker före 14^4 ha gått förlorade genom brand. —Gemensamma ekonomiska intressen förenade emellertid köpmännen i Stockholm, vare sig de räknade sig som svenskar eller tyskar. Det är betecknande, att i Köpmålabalken icke märkes ett spår av någon motsats mellan svensk och tysk bland byamännen. De ha hållit ihop gent emot andra utanför den patriciska kretsen. Handelsreglerna domineras
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=