Komiiigsbal ken 17 väcka atal i ett av radstugurätten avdömt mål i andra länder eller städer, fl. 10; 1 jfr Bj 4. »Har brev mot en annan om gäld», d.v.s. skuldebrev, skriftlig fordran. •— »Inför fogden, borgmästare och rådmän», d.v.s. inför Radstugurätten. .^6. »Efter som längre fram stadgas»; här avses sannolikt R 27. — »Rådstugudag»: se R 2. — »Förr, om de kunna», sålunda vid ett extra inkallat sammanträde, som ett brådskande ärende. Det förutsättes salunda, att »vägfarande man» har mycket bråttom och icke kan invänta en ordinarie rådstugudag. Samma hänsyn till vägfarande mans intressen visas i R 27; han får avlägga ed samma dag som han utfäster den, ja t.o.m. sittande i sadeln pä sin häst. Det är intressant, att dessa stadganden om brådskande ärenden möta just i Stadslagen. .i7. »Kvittobrev», fsv. quitto hreff, d.v.s. skriftligt erkännande, att skulden har blivit gäldad; av mit. quitebref; se SAOB K 3457. —»Med fullt vittnesmål om att han har gäldat»; enligt bestämmelserna i R 7. -—- »1 Rådstugubalken» hs A. Andra handskrifter (hs BDGKQRS m.fl.) ha i stället »i Tingmåla balken» (=MEL). När Kg skrevs, hade sålunda »Rådstugubalken» ännu icke fått sitt namn. 3 8. »En av dem», fsv. cu aff sik, d.v.s. någon av rättens medlemmar, fogden, borgmästarna och rådmännen. 39. »Hans brev, som han skall föra talan om mot svaranden», fsv. bans breff, som han skal ineJh tala til swarandens, d.v.s. hans brev, med stöd av vilket han skall föra talan mot svaranden, det skuldebrev, varpå kärandens krav grundar sig. 40. »Försitter», fsv. forsiter, d.v.s. försummar, genom att sitta stilla och icke vidtaga laga åtgärder. 41. Också i § 1 förutsättes, att käranden är den vägfarande mannen. Om .svaranden icke kunde komma och käranden icke kunde invänta en annan rådstugudag, skulle rätten förordna en av sina medlemmar att föra kärandens talan. —Med fl. 11 jfr MEL Kg 29. 42. »Sa för den ena saken som för den andra i dessa mål», fsv. siia fore ena sak som fore andra i tbessom malom. — »Slagen vid käken», fsv. slaghin widher stupona, d.v.s. han fick slita spö, hudstrykas vid käken (en stenstolpe, rest pä en murad ställning, på stadens torg). Om kaken (fsv. stupa f.) se H. Hildebrand, Sveriges medeltid Bd 1 (1879), s. 429; A. Schiick, Skänninge stads historia (1929), s. 70 f.; H. Schiick, Stockholm vid 1400-talets slut (2 uppl. 195 1), s. 182 f.; Lizzie Carlsson i S;t Eriks årsbok 1934 och i Kulturhistoriskt Lexikon, art. kak ( 1965); C. R. af Ugglas i Fornvännen 1941; E. Wessén i »Svenska landskapslagar» Bd 5 (1946), s. 478 och i »Gotlands runinskrifter» Bd 1 ( 1962), s. 41. Samma straff förekommer i fl. 16: 5, 17: 1, B 15: 1, Sk 12, R 30, 31, H 11: 2, Tj 3:1 m.fl. 43. »Miste han sin tunga»: samma straff i R 31 pr. —Med fl. 12 pr och 12: 1—3 jfr R 30 och 31 om ärekränkning och okvädinsord. 44. I flertalet medeltida handskrifter av MESt (hs CDELMNORS) finns här följande tillägg: »Och den som det blev ljuget pä vare lika god man sedan som förut, (hs LMNO) och ej därav sämre man». Med fl. 12:4 jfr R 3 0 om straff för den som ljuger äran av en man eller en kvinna. —Med fl. 12 jfr Bj 21 pr, 21; 2. 45. »Under det året sitta i rätten och döma»: jfr fl. 3 »som sitta för rätten under det aret». 46. Samma bestämmelse finns i MEL Kg 23: 1 med följande lydelse: »Tvä gästgivare skola också finnas i varje köpstad, som skola sälja åt de vägfarande mat och öl och hästfoder och all deras nödtorft. Om detta icke göres och iakttages i en köpstad, böte Med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=