XX brädden tillagda anmärkningarna om textens innehåll härröra mestadels från 1500-talet, till någon del från 1400-talet . . . Allt som allt bär denna stockholmska huvudhandskrift en livets prägel. Först efter stadslagens tryckning på Gustav II Adolfs tid fick den en rent historisk karaktär» (N. Ahnlund). Sin uppfattning om handskriftens tillkomsttiduttrycker Schlyter på följande sätt: »skrifven i senare hälften af 14:de århundradet . . . Det är icke sjelfva originalhandskriften af Stadslagen, fastän det är den äldsta kända handskrift af denna lag, somnu finnes i behåll»; i annat sammanhang (s. Ixviii) talar han om »den tid, då denne codex —tilläfventyrs omkring 20 år efter 13 57 —blef skrifven». Den är sålunda enligt Schlyter i varje fall äldre än Söderköpings lagbok (hs B) från 1387. Och han tillägger (s. Ixx): »Då nu stilen i den äldste i behåll varande, för Stockholm skrifne codex af denna lag synes visa att denne codex ej kan vara skrifven strax efter det att lagboken hade blifvit utarbetad, eller nära medlet af 14:de århundradet, så måste man antaga att för Stockholms räkning varit skrifven en äldre numera förlorad originalhandskrift, innan denne prydlige codex blifvit skrifven.» Schlyters datering har på hans auktoritet utan närmare prövning upprepats av dem, som senare ha uttalat sig omhandskriftens ålder: Ad. Noreen, R. Geete, K. G. Westman, B. Hesselman, N. Beckman m.fl., senast av Nils Ahnlund i inledningen till den fotografiska utgåvan av handskriften (1944): »senare delen av 1300-talet (efter 13 57)», »med en klar och vacker senare 1300-talsstil».^'^ En avvikande mening i åldersfrågan har emellertid uttalats av en fackman i svensk paleografi, rektor Sam Jansson, i arbetet »Svensk paleografi» (i: Nordisk kultur, Bd 28 A, 1943).^’ Jansson framställer hs A av MESt (»Stockholms stadslag») som huvudrepresentanten för präntad bokskrift under 1400-talets senare hälft, sålunda ett helt århundrade senare än Schlyter. Han ger en utförlig beskrivning av handskriftens bokstavsformer (s. 122 f.). Det finns knappast något absolut säkert dateringsmedel, men sammanlagt peka ett flertal typer mot en relativt sen tid, d.v.s. 1400-tal: de båda il-typerna, den s.k. runda r-typen, som nu är vigglikt bruten. Jfr också C. I. Stähle, Studier över de svenska ortnamnen på -inge (1946), s. 43 8 och Kungl. Bibliotekets utställningskatalog »Illuminated Manuscripts» ( 1963), s. 20: »c. 1360». Jfr också Sam Jansson i S. Dahl, Bibliotekshandbok 1: 1 ( 1924), s. 117 (»Stockholms stads lagbok fran 1400-talets slut»).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=