XCVI denna praxis; så kan hänvisas till Vadstena stads äldsta tänkeböcker (»domboken») 1577—1610 utgivna av Georg J. V. Ericsson s. 68, 248, 250, 254, 256, 262, 277. Stadsdomstolarnas praxis i detta hänseende medförde emellertid icke lindring i straffsystemet över hela linjen; så kan nämnas att rådstugurätten i Stockholm under sina tre ämbetsår från maj 1489 till april 1492 dömde 24 personer till döden, 14 genom hängning (samtliga för stöld), 9 genom halshuggning med svärd och en genom levande begravning (för stöld och mordbrand). I varje fall 23 av dessa domar gingo i fullbordan. 1598 dömdes en kvinna av rådstugurätten i Vadstena att för stöld bli begraven levande (ovannämnda arbete s. 272). Ett genomgående drag i stadsdomstolarnas rättskipning synes ha varit att dödsdomar verkställdes omedelbart sedan de avkunnats. Ett belysande exempel härpå från Arboga finns från år 1455; anförda utgåva av Jönköpings stads tänkebok 1456—1548 s. 14—15 (1459), 29, 30 m.fl. ställen. Ännu mot slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var detta fallet, se Stockholms stads tänkeböcker 1589 —1591 s. 16 (3/3 1589; kvinna dömd till bålet för barnamord och några dagar efteråt bränd pä Södermalm), s. 138 (23/2 1590; man dömd för dråp till avrättning med svärd och nästa dag avlivad). I några fall underställdes emellertid frågan om nåd konungen (a.a. s. 161, 169). I ett patent den 3 mars 1609 inskränkte slutligen Karl IX möjligheten att omedelbart exekvera dödsdomar; han föreskrev nämligen, att alla vid häradsrätterna fällda domar i högmålssaker skulle meddelas honom, så att han kunde sig »ther uppå förklahra», om saken kunde vara att benåda eller ej (Schmedeman, Kongl. stadgar s. 130). Det synes alltså ha varit en önskan från konungamaktens sida att få pröva frågan om nåd för dödsdömda personer, som har banat väg för tanken, att av underrätt avkunMESt stadgade i E 26 att den, som ej kunde betala honom .idömd bot för edsöresbrott, skulle halshuggas. Den föreskrivna boten var 120 till 180 marker, olika i olika handskrifter; Arboga lagbok, hs L, är den enda som stadgar 180 markers bot. 1 Arboga stads tänkebok omtalas för år 145 5 (del I s. 40 f), act rådstugurätten hade satt tolv män »på bänken» för behandling av en anklagelse mot en häktad man för misshandel och försök till våldtäkt (jfr här MESt Eli pr). De tolv dömde mannen (som hade erkänt brottet) till tre gånger 60 markers böter för edsöresbrott och motiverade detta med att han enligt lagen ägde behålla sitt liv, om han kunde betala böterna. Rådstugurätten satte honom då på nytt i järn men sedan han under väl fjorton dagar icke kunnat få någon, som ville fästa böterna för honom, och då han icke själv kunde betala dem, lät domstolen, i enlighet med lagen och vad de tolv hade sagt, halshugga honom. Att bötesbeloppet bestämdes till 180 marker ger vid handen att verkligen hs L legat till grund för domen. Detta i sin tur visar att hs L måste ha varit skriven senast 145 5 (jfr N. Beckman, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter, 1917 s. 56 f och 86 f). 99 se aven ovan I>9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=