LXII där köpa och därifrån fritt utföra säd eller annat, som de behövde. Några år senare uttryckte Magnus ladulås sin vilja, att alla privilegier, som han givit gotlänningarna, skulle hava ständig kraft."” Visbys privilegier och frihet stadfästes sedermera av konung Birger, av hertigarna Erik och Valdemar, av Magnus Erikssons förmyndarstyrelse och av Magnus Eriksson själv.""' Som det synes i strid mot vad som lovats Visbyborna infördes emellertid vid en tidpunkt, som man ej känner, en troligen närmast från den norska rätten hämtad bestämmelse, att ingen av de »gäster», som ankommo till eller befunno sig i Stockholm, skulle äga rätt att köpa eller sälja salt eller säd annat än i kvantiteter överstigande en läst. Gäster —utländska köpmän —skulle alltså icke äga sälja och köpa annat än i parti."” Då man i Stockholm ansåg Visbyborna vara endast gäster (de kallas så i MESt Km 34 pr) trots att Gotland tillhörde det svenska riket, uppstod en motsättning mellan de båda städerna. Till slut kommo de dock överens, och överenskommelsen stadfästes genom det nyss omtalade brevet från Magnus Eriksson, vars datering är oviss. Enligt överenskommelsen skulle invånarna i Visby äga sälja salt till en (minsta) vikt av ett skepppund och säd till en (minsta) kvantitet av tre pund; vidare angavs tre pund vara fjärdedelen av en läst. I MESt återspeglas både Stockholmsprivilegierna i deras tidigare lydelse och det undantag därifrån som konungen stadfäst. I Km 33: 3 och 34: 4 stadgas att ingen gäst skulle få sälja salt eller köpa säd annat än i hela läster, men i båda dessa lagrum görs undantag för »dem från Gotland», vilka skulle få sälja salt till en vikt av ett skeppund (33: 3) och köpa säd till tre pund i sänder (34: 4). MESt måste alltså vara yngre än brevet. Vad man varit oviss om är om brevet härrör från 1342 eller 13 52. En datering av brevet Se PRF 1 s. 32. -" Se för vad nu sagts PRF 1 s. 18 ff och företalet till Visby stadslag. Se Fiäkan (V) Magnussons Retterbod om Kjöbstevne i Byerne, för Bergen den 14 och för Tunsberg och för Oslo den 15 november 1316 (NGL III s. 121 ff). Se vidare samme konungs Retterbod den 10 maj 1318 om Udla:ndingers Liggetid (rätt att kvarstanna) og Handel i Tunsberg (NGL III s. 131) och Magnus Erikssons privilegier den 2 5 april 1346 för Oslo (NGL III s. 165), jfr Håkan (VI) Magnussons privilegier den 22 januari 1 3 58 för samma stad (NGL III s. 176). De sista spåren av denna princip borttogos först genom 1864 års näringsfrihetsförordning. Om de medeltida reglerna jfr A. Schuck, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling (1926), s. 269 med not 5. 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=