Magnus Erikssons stadslag 86 70. »Det kommer ej .tv slöseri», fsv. koinbir til aff forgörihaiii. Jfr not 66. 71. »Av dobbel», fsv. aff dobel, av spel med kort eller tärning, hasardspel. Om dobbel se Dobblarebalk i slutet av lagen. 72. »Efter landslag i detta fall»: detta innebär, att MEL J .12: 1—2 skall tillämpas. Därigenom komma väsentligt andra regler att gälla för jord på landet, som äges av stadsbo: det skall säljas dubbelt så mycket av mannens jord som av hustruns; av hustruns jord far mannen ej sälja mera än 6 marker om året; försäljningen skall ske på tinget enligt lag, och där skall kungöras, »vilket nödtvång som driver dem därtill.» 7.1. Fl. 16 är, med här angivna ändringar, hämtad från MEL J 12. 74. »I sin yttersta timma», fsv. i sinom ytarsta tima, i sin sista stund. 7 5. Fl. 17 saknar motsvarighet i MEL och andra svenska medeltidslagar. Stadgandet hävdar, att full tilltro bör ges en döendes ord, som bekräftas genom ed. Detta gäller också i fråga om skulder och fordringar. Ett villkor är dock, att minst tre ha varit tillstädes och hört den döendes ord och ed, bland dem den som efter den döende skall gälda hans skulder och mottaga hans fordringar. Med stor sannolikhet har stadgandet tillkommit under kyrkligt inflytande. — Med fl. 17 kan jämföras en bestämmelse i DL M 11, som handlar om hur länge gärningsmannen skall ansvara för sår. Därefter tillägges: »Vidgår han [=den sårade] i sin yttersta timma för sin skriftefader och flera män, att han dör av annan sjukdom och ej av såren, vare gärningsmannen saklös för dråp.» Sannolikt är detta en gammal bestämmelse, ehuru den icke har motsvarighet i UL eller \'mL, kanske snarast har uteslutits vid lagrevisionen är 1296. — Fl. 17 kritiseras av Olaus Petri (Samlade skrifter 4, 1917, s. .5 3 0) och av Johan Skytte (i hans kommentar till Stadslagen, utg. av J. E. Almqvist, 1962, s. 77). Det bör tillämpas med förstånd, säger Olaus Petri. Ty det händer ofta, att en okristen människa pä sitt yttersta beskyller en annan, för att komma honom till skada, även om hon själv skulle komma i evig fördömelse. Detta plägar särskilt vara fallet med ogärningsmän, som avrättas. »Therföre bör icke en tiuff warda betrodd huadh han sägher om en annan j hans yttersta om tiuffuerij, Jcke en förrädhare om förrädherij, Jcke en hoorkarl om hoor, ty ingen bör wara betrodd at witna om en annan j then misgerning han sielff är beslaghen medh.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=