XLIX stämmelserna. »Kyrkans rätt» omnämnes dessutom i båda lagarna på tvä ställen: i G 4 »med Guds lov och kyrkans rätt» och i H 3 (MEL H4) »med uppenbara vittnen och enligt kyrkans rätt». Två gånger om året skulle en ledamot av domkapitlet, såsom ombud för ärkebiskopen, komma till Stockholm tillsammans med en medlem av konungens råd »för att skipa rätt åt alla, gäster och byamän, mot frälsemän och klerker och mot alla andra män i landet, som de ej kunna få rätt av» (Km 30: 2). Trots den något oklara formuleringen är det väl uppenbart, att ärkebiskopens ombud skulle döma i tvister mellan klerker och stadens borgare eller gäster, därtill också i »andliga mål» enligt kanoniska lagen, varvid han kunde ålägga kyrkostraff, fasta och botgöring, där sådant kunde ifrågakomma. »Och likaså må varje biskop göra i sitt biskopsdöme», d.v.s. i de städer, som ligga inom hans stift. Kyrkans intressen i städerna voro väl tillvaratagna. Det var ingalunda självklart, att alla i stadens råd (fogde och rådmän) kunde läsa i bok; ännu mindre säkert är, att de kunde skriva. Det blev sålunda nödvändigt att för detta ändamål tillkalla särskilda yrkesmän, skrivare, förutom den vid rådstugurätten varaktigt anställde sekreteraren. De främsta källorna ha varit MEL och Bj. Det gällde att tillmötesgå stadens behov av en mera tidsenlig och fullständig lagbok än den gamla Bj kunde erbjuda, därjämte att så långt möjligt samordna rättsbestämmelserna för land och stad. På familjerättens område skilde sig städernas rätt radikalt från landsbygdens: »son ärve lika som dotter och dotter lika som son» (Ä 1), hustrun gifte sig »till hälften av allt, vunnet och ovunnet, i penningar och lösören» (G 5). Detta var ett arv från äldre tid (Bj) och skapade för århundraden framåt en olikhet mellan land och stad. Grovt räknat är nära hälften av lagtexten i MESt nyskriven lag, utan kända källor. Ungefär Va är hämtad från MEL, mer eller mindre ordagrant, och med nödig anpassning till stadens förhållanden. Återstoden, alltså ungefär Ve,, har sin källa i Bj. Vad som har upptagits ur den äldre Bj, har i allmänhet bearbetats mera, formellt och sakligt, än vad som har hämtats ur den samtida MEL. Detta är också helt naturligt. Gemensam med Landslagen är framför allt familjerätten (i balkarna G och Ä) —trots nyss berörda grundläggande olikheter i fråga om arv och giftorätt —och straffrätten IV Mui/iiiis ErUxSsons Stailslaf/
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=