RB 7

Magnus Erikssons stadslag 34 skilt och mit. schot etymologiskt äro samma ord och sammanföllo i grundbetydelsen ’skott’ (till fsv. skiuta, mit. scbéten, fs. sciotan skjuta); jfr också sammansättningarna forskott (se not 107), sammanskott. Med betydelsen ’skatt’ ingår ordet sannolikt i sammansättningen skotkonungcr, äldst i VgL:s kungalängd: Olauär skotkonongär (övriga medeltida skriftformer se Söderwalls ordbok). Se A. Kock, Tydning af gamla svenska ord (1881), s. 1 f.; T. Schmid, Den helige Sigfrid (1931). Ordet skatter m. förekommer i MESt (hs A) endast i sammansättningen köpskatter handelsvaror, där efterleden skatter är ett lånord från mit., motsvarande ty. Scbatz. —»Pålagor», fsv. alägning f. (till verbet läggia a lägga på). »Mellan a. och skut synes icke vara annan skillnad än att a. eg. betyder påläggandet af en skatt, och skut dess sammanskjutande 1. inbetalning» (Schlyter). Frågan är endast, om betydelsen ’sammanskott’ har varit aktuell för de skattebetalande; sannolikt ha de endast upptagit det ur de tysktalandes ordförråd, med normal försvenskning av formen. 101. »Var man, som bor i staden», fsv. buar man i stadben bygger, som är bofast och har fått burskap i staden. Av § 1 framgår, att de som ägde mindre än 3 marker i rc'rlig egendom voro fria från skatt. 102. »Under jul och påsk», d.v.s. under vintern, då sjöfarten var inställd. Om sådana gäster, de s.k. vinterliggarna, se Km 30 pr (med kommentar). 103. »De som hava hand om deras gods», d.v.s. gästernas värdar (,»husbönder»), hos vilka de bodde och med vilka de samarbetade. »Gästerna» måste sålunda betala skatt för sin egendom i Sverige, »även om de icke själva äro i landet». Om sådana »gäster» se Km 30—34. 104. »Lika mycket av mark som av mark», sålunda en direkt proportionell förmögenhetsskatt. 105. »Myntmästare», fsv. myntare. — »Köksmästare», fsv. stekare. 106. »Såvida icke konungen vill efterskänka för dem och upptaga dem i sin råkenskap», fsv. i tan konunger wil tböm aff slaa ok i sin räkinskap taka, d.v.s. betala skatten för dem. Andra handskrifter (hs BCGKQ—LMNO): »efterskänka dem i sin räkenskap». 107. »Förskott», fsv. forskut n. en del av skatten, som togs ut genast med samma belopp (Ve mark) av alla stadens skattskyldiga (med viss nedsättning för »fattiga män och kvinnor»), i förskott på den efter förmögenhet utgående skatten, ett slags grundavgift. Ordet är i denna betydelse lånat från mit. lorscbot »eine fiir alle Biirger gleiche, mässige Stadtabgabe neben dem Schoss». Bestämmelserna i fl. 19: 1 om »förskott» innebära, att den staden ålagda skatten delades i tvä poster: en mindre, som uttogs genast med lika belopp för alla (förskottet), och en större vid den slutliga uppbörden (härom handlar fl. 20). Orsaken till denna uppdelning var väl dels kronans omedelbara behov av inkomster, dels förebilder frän tyska städer. Säkerligen har också den vanliga bristen pä kontanter bidragit; man måste lämna skattebetalarna respittid. »Förskott» omtalas icke i någon annan medeltida text eller urkund (jfr SAOB F 3156). Förmodligen blev det en skattereform, som stannade på papperet. —Om »förskott» ges ytterligare regler i fl. 20: 13. 108. »Av folket i staden», fsv. aff almogbanom. Ordet almogbe förekommer även i B 8 pr, 22: 6 och Km 31:1. Möjligen kan med »allmogen» här menas detsamma, som i § 9 kallas byamot (se not 131). 109. »Att pålägga skatten», fsv. skut at läggia. Det kan här endast vara fråga om att fördela skatten, bestämma vad var och en hade att erlägga. Det förutsättes sålunda, att konungen ålägger staden en viss totalsumma i skatt, som sedan av därtill särskilt

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=