Magnus Erikssons stadslag 20 helt av storköpmännens behov att skydda sina intressen dels mot lanthandeln, dels och framför allt mot de främmande »gästerna», vilkas rörelsefrihet blev starkt kringskuren. Praktiska skäl, icke minst de stränga bestämmelserna om köp, gjorde det nödvändigt, att köpmännen talade landets språk. Redan andra generationen torde ha varit övervägande svenskspråkig. »Tysk» kom därför i fråga om borgarna i Stockholm att få en svävande och osäker innebörd, kanske också växlande från tid till tid och under olika politiska förhållanden. — Personnamnen bli under sådana förhållanden icke ett säkert nationalitetsmärke, varken förnamnen eller efternamnen. Mänga svenska borgare ha burit ursprungligen tyska namn. Man kan exempelvis erinra om att stadsskrivaren från 1487 till 1511 —nästan under en hel 25-årsperiod —hette Helmik fan Nörden och sålunda bar ett utpräglat tyskt namn, fastän det i lagen var stadgat, att stadens skrivare alltid skulle vara svensk. Trots sitt tyska namn måste sålunda Helmik ha betraktats som svensk.* En utomordentligt viktig bestämmelse var den i fl. 6, att stadens skrivare skulle vara svensk och aldrig utländsk. Rättsspråket vid rådstugurätten och i de brev som utställdes skulle följaktligen vara svenska; huruvida tyska kunde brukas vid muntliga förhandlingar veta vi icke. Betydelsefullt är, att MESt icke ens föreligger i lågtysk översättning. Mer än något annat vittnar detta om det svenska elementets övervikt i stadens liv och rörelse. Som en jämförelse kunna vi erinra oss, att VSt endast föreligger pä lågtyska och att en av Magnus Eriksson anbefalld gutnisk översättning aldrig synes ha kommit till stånd. En annan viktig omständighet i detta sammanhang är att det tyska inflytandet pä den i MESt stadfästade rätten synes ha varit mycket obetydligt. Också här är en jämförelse med VSt belysande. I alla sina grunddrag är MESt av svenskt ursprung. Till grund ligger MEL med sin indelning och sina balkar, och Stadslagen utgör i stort sett en anpassning av Landslagen efter köpstadens behov och förhållanden. Också de för MESt nya och säregna bestämmelserna ha i allmänhet icke något främmande ursprung. Tvärt emot vad man skulle vänta, äro inslagen av hanseatisk rätt påfallande fä och svaga. Detsamma gäller om den äldre Bjärköarätten, som väl i sin bevarade form härrör frän Birger jarls tid och speglar rättstillståndet vid stadens grundläggning. Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida icke den grundläggande bestämmelsen i fl. 2 om fördelningen av svenskar och tyskar inom rådet har varit i tyskarnas intresse, tillkommen för att locka tyska köpmän till bosättning i Stockholm och garantera dem full rättssäkerhet i landet, detta i fullföljd av de principer, som hade varit grundläggande alltsedan stadens äldsta dagar. Förändringen är 1471 har i sä fall snarast inneburit, att en bestämmelse i Stadslagen, som hade visat sig alltmer hindersam och otidsenlig, avskaffades. För flertalet städer, särskilt inne i landet, torde stadgandet i fl. 2 ha saknat praktisk betydelse. »Frän Arboga saknas alla underrättelser, som kunna tyda pä att man behövt anlita denna lag för att skydda en svensk minoritet. Så långt tillbaka som vi kunna konstatera, ha praktiskt taget alla borgmästare och rådmän svenska namn. Inga som helst spår av en tudelning av rådet föreligga» (S. Ljung). Också detta tyder pä att bestämmelsen är en rest av Birger jarls privilegium för tyskarna i Stockholm för att genom trygghet locka dem till varaktig bosättning. * Tvekan i fråga om namnskickets värde för frågan om nationaliteternas fördelning har uttalats av A. Schiick, Det svenska stadsväsendets uppkomst (1926), s. 30.5, N. Ahnlund i Historisk tidskrift 1927, s. 461 f., F. Lindberg ib. 1943, s. 3 52.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=