Mag// US Er/ksso/TS stadslag 28 borgmästarna i den staden vardera fyrtio marker och varje rådman tjugo marker; och det skall vara konungens ensak.» 47. »Stadens rätt» omtalas även i Ä 16, R 12 pr och E 6. Här åsyftas bestämmelserna om dråp och sär i Dråpamåls- och Såramålsbalkarna. 48. »Eller må han stanna i skuld med hans samtycke», fsv. clld bliffuc i buiis iniinic, d.v.s. han kan få kredit, om gästgivaren medger detta. 49. Med fl. 13 jfr MEL Kg 23. — Om gästning och rättare finnas bestämmelser även i UL (Km 9), och i de övriga svealagarna. Till grund ligga stadgar utfärdade av Magnus ladulås vid Alsnö-mötet (SD nr 799, SGL 1, s. 310 f.) och sedan förnyade och kompletterade av Magnus Eriksson (Skeninge 1 3 3 5, SD nr 3175, och Uppsala 1344, SD nr 3 864). 5 0. »Utom i sådana fall som lagen säger»: så t.ex. i fl. 11:1 om rådman, som för talan för vägfarande man. 51. Enligt MEL Kg 2 5 51a. »Att han ej kände till lagen»: liknande princip i Km 15 pr (med not 91), 33: 3, 34: 4. 5 2. »Brister han åt eden, dä är han också fälld i saken», fsv. fälz han at edhenom, tha fcllis (hs B m.fl.: falz) han ok til sakenjic, d.v.s. dä är han också sakfälld, dömd skyldig. Samma uttryck förekommer i MESt även (Kg 17: 1), G 7: 6 (17: 1), B U m.fl. I landskapslagarna vanligen falz han at c}>c (för belägg se Schlyters Ordbok, s. 146, art. falla 9 och s. 795), med samma innebörd som giter han eig ep gangit eller brister han at cpc, d.v.s. kan han icke gä eden, brister han i fullgörandet av den stadgade eden. Om uttrycket falz at cpe se P. Öhlin, Studier över de passiva konstruktionerna i fornsvenskan (1918), s. 5 2. 5 3. »Och de löse till sig mälsägandens rätt»: konungen och staden skola ersätta målsäganden de böter, som denne hade rätt till, men i stället skall brottslingen utföra arbete ät konungen och staden för 20 marker och icke blott för -/a därav. — Fl. 14= MEL Kg 2 5. Sista delen (»eller ock värje han sig . . . mälsägandens rätt») saknar dock motsvarighet i MEL. 54. »Vilka skyldigheter han skall fullgöra», fsv. hwat rät han skal göra. 5 5. »Om vakthållning», fsv. i m uaardh. Härmed åsyftas § 12 i flocken. 5 6. »Vill någon bliva byaman i staden», fsv. Uil nokor byaman wardha i stadhenom. Fsv. byaman m. stadsbo, borgare, med fulla borgerliga rättigheter och skyldigheter. Ordet borgare (av mit. borgere) förekommer icke i MESt, och f.ö. endast sparsamt i senmedeltida te.xter (t.ex. Karlskrönikan v. 213 5 f., se nedan s. 188). — Fsv. /lyir) m., till verbet boa bo, ursprungligen sålunda 'boning, bostad, boplats’; på grund av bebyggelsens utveckling i kollektiva former (i södra Skandinavien) framför allt ’samling av gärdar, by’. Sä i landskapslagarna och i MEL (se »Magnus Erikssons landslag», 1962, s. 128 f.). Ordet kunde därför också brukas om de handelsplatser, som vid forntidens slut och under medeltiden utvecklade sig, vare sig i anslutning till en äldre by eller som en nyanläggning. Birka var sålunda en by, Sigtuna likaså. Invånarna kallades, pä grund av det etymologiska och sakliga sambandet mellan by och bonde (också av verbet boa bo) för bönder. Så flerstädes i MESt. Bestämmelser i MEL kunde sålunda direkt överföras till stadslagen, utan att terminologien på den punkten behövde ändras. Därför också sammansättningar som byamot (Bj, se »Svenska landskapslagar» Bd 5, s. 470 f.), byarätter stadslag, bykirkia t.ex. om S:t Nicolai i Stockholm, byfoghate m.fl., där by- ingår i betydelsen ’stad’. Efterhand undanträngdes det konungens ensak. var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=