RB 7

LXXIX städerna för att med deras hjälp återtaga vad som förlorats. Förbundet offentliggjordes genomöppet brev av den 8 september 13 61, vilket utgav sig vara utfärdat av Magnus och Håkan, och av hansestäderna genom öppet brev av den 9 september.'^ De svenska och norska åtagandena i brevet av den 8 september kompletterades genom privilegierna. Vad som överenskommits godkändes dock icke av Magnus Eriksson: vid förhandlingarna, som skedde i Tyskland, skulle de svenska ombuden ha överskridit sina instruktioner, ehuru de fått dem i skrift, och visserligen var brevet av den 8 september och privilegierna bekräftade av konungens sigill, men detta berodde på att de nedskrivits på redan beseglade blanketter, som de svenska ombuden fört med sig för att de blivande urkunderna skulle kunna utfärdas omedelbart.”’ På grund av den ståndpunkt Magnus Eriksson alltså intagit torde privilegierna ha varit gällande i Sverige först från den 28 september 13 62, då Magnus och Håkan utfärdade ett gemensamt öppet brev,**^ att alla brev, som de beseglat och givit de tyska hansestäderna, skulle bliva vid makt. Skulle förekomsten i MESt av Km 33: 3 innebära att Magnus Eriksson icke kan ha utgivit lagen senare än privilegierna blevo gällande i Sverige, måste tydligen senaste tänkbara datum för lagens utgivande framflyttas till den 28 september 1362. Det är osäkert, om förekomsten av Km 33: 3 kan ens efter detta datumha förhindrat utgivandet av MESt. Man kan ha förbisett att den blivande lagen innehöll ett stadgande, som stred mot privilegierna. Då så kan ha varit fallet, saknar privilegiernas punkt 2 5 betydelse för den fråga, med vilken vi nu syssla. Det är först konung Albrekts brev den 7 februari 1365, som ger oss en säker utgångspunkt för att bedöma frågan, när arbetet på MESt senast har upphört. Som redan är nämnt, framgår av brevet icke blott att MESt utgivits under Magnus Eriksson utan även att lagen ägde den auktoritet, att den tillämpades i ett antal städer och nu ansågs böra införas på ännu en ort. Eagen måste därför ha utgivits medan Magnus Eriksson obestridligen var innehavare av De båda breven i SD 8 s. 98 ff. Om underhandlingarna mellan Magnus Eriksson och Håkan Magnusson å ena sidan och hansestäderna å den andra samt om Magnus Erikssons reaktion mot deras resultat, se den ingående undersökningen i Sten Engström, Bo Jonsson 1 ( 193 5 ), exkurs I s. 246 ff. Se i hithörande frågor även Sven Axelson, Sverige i utländsk annalistik ( 19 5 5 ) s. 25 3 ff. Senast tryckt i SD 8 s. 221.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=