RB 7

LVII nyssnämnda skede slutat, är det däremot icke möjligt att nå längre än till slutsatser av sannolikhetskaraktär. Vad nu sagts tvingar oss att ge framställningen en annan disposition än eljest skulle ha varit naturligt. Först söker den bestämma den tidslängd, inom vilken kommissionens arbete på lagen måste ha upphört. Först därefter sker ett bedömande av när nyssnämnda arbete sannolikt börjat och när det, inom den period, varomnyss har talats, sannolikt upphört. Innan vi gå in på dessa ämnen, bÖr några inledande uppgifter lämnas, särskilt om författarens inställning till vissa spörsmål rörande källmaterialet. I anslutning till en åsikt, som 1924 uttalades av Sam Jansson och som ovan *’ har utvecklats av Elias Wessén, utgår undersökningen från att hs A tillhör 1400-talet. Bland de talrika stöden för denna uppfattning märkes att hs A på omkring 400 ställen avviker från samtliga stadslagshandskrifter, vilka Schlyter betecknat med bokstäverna B—G och K—O, d.v.s. från samtliga handskrifter i serien B—O med undantag av hs H och I, som äro nära släkt med hs A. Om, som Schlyter antagit, hs A hade varit äldst av de bevarade handskrifterna av MESt, blir det oförklarligt att den på så många ställen skulle stått på sidan av utvecklingen —hs A var dock gällande lagbok i Stockholm, Sveriges vid mitten av 13 00talet viktigaste stad. I fråga om hs B—G:s och K—0:s inbördes ålder följer vår framställning Schlyters dateringar i företalet till hans edition av MESt. Hs B, som är skriven 13 87, anses därför i det följande vara den äldsta bevarade handskriften av MESt. Var hs AHI skola sättas in bland de andra handskrifterna lämnas öppet i annan mån än att hs A bör vara äldre än hs L. I fråga om Schlyters inbördes datering av hs PQRS är det en sak som förvånar: att hs Q och R samt hs S (Västerås’ lagbok), som alla stadga att städernas råd till hälften skulle bestå av tyskar, skulle vara yngre än hs P, som återger de bestämmelser om rådet, vilka beslötos efter slaget vid Brunkeberg. En undersökning av dessa handskrifters ålder erfordras dock icke för vår framställning. 1300-talshandskrifterna skilja sig åt på ett stort antal punkter av underordnad vikt. Källorna ge ingen upplysning om huru detta kommit att bli fallet, och även en ingående undersökning av hand- « S. XX f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=