Magnus Erikssons stadslag 26 23. Orden »konungen och» äro överhoppade i hs A (haplografi); de saknas därför också i avskrifterna hs HIL, men finnas i övriga handskrifter (hs BCDEGK m.fl.). 24. »1 stadens förvar», fsv. ; stiiJz gönio, i stadens fängelse. Se H. Schiick a.a. s. 181 f., 412 f. 2 3. »Annorlunda», d.v.s. om det icke går på heder och ära. 2 6. »Så som de kunna stå till svars för konungen eller hans råd», fsv. cpter thy thörn är u idhcrkäuuclighet for konunge eller huns raJhc, d.v.s. så som de kunna kännas vid. Liknande uttryck i MEL D I 12. 27. »Sättas i stadens järn», fsv. i stculzens turn sätius, d.v.s. i bojor i stadens fängelse, i stadzetts götno. 2 8. »Efter konungens dom»: andra handskrifter ha »efter konungens bud». 29. Med fl. 8 jfr KrL Kg 9. I MEL finnas inga motsvarande bestämmelser. 30. »Förvunnen», fsv. til uunncn, d.v.s. överbevisad därom. 31. Fl. 9~MEL Kg 27. —Enligt Landslagen skall konungen taga två lotter. 3 2. »Hans ämbetsmans», fsv'. hans cinbctztnanz\ likaså MEL. Om ordet ämbetsman (och ombudsman) i MESt och MEL se Schlyters och Söderwalls ordböcker. Aldrig i landskapslagarnas ursprungliga text. Lånat frän mit. ambachtsman, amfittnan »oberster Gewalthaber an der Stelle des Landesherren»; därför ombildningen i fsv. till utnbudhsnian ombudsman. Jfr Km 23 pr. Fsv. ämbitzman och unibiulhsnian växla ofta i olika handskrifter vid samma textställe (t.ex. Km 26, R 3 3). 3 3. »Såsom i Ärvdabalken säges»: här avses Ä 17. MEL har i stället: »så som den står i värde». —Om utmätning se även fl. 20: 9 och R 7: 2, 14 pr. —Fl. 10 pr3=MEL Kg 28. 34. »Dä skall han ga till arbete», fsv. gauge tha til ärffuodhis, d.v.s. då skall han avtjäna böterna genom (straff)arbete. Detta gäller även om böterna till målsäganden; förmodligen skulle i detta fall som i andra (se fl. 14) konungen och staden lösa till sig målsägandens rätt. — Den sista meningen (»Nu förmår han ej böta . . . och staden») saknas i flertalet handskrifter (hs BGK—DEMNO m.fl.). Den har uppenbarligen icke funnits i den äldsta textformen av' MESt, utan har blivit införd först sedan vissa avskrifter hade blivit gjorda. Den är sålunda ett tillägg, möjligen tillkommet vid en översyn av lagtexten och infört i förlagan för hs A. Det är här fråga om det straff, som skulle inträda, om den skyldige icke förmådde gälda honom ådömda böter, i regel straffarbete, i vissa fall kroppslig bestraffning (vid käken) eller dödsstraff. Sadant s.k. förvandlingsstraff omtalas flera gånger i MESt: Kg 14, 16:4, 3, 17, 21, G 2:6, 10: 2, B 13 pr, 13; l, Km 2 pr, 3 pr, 11 pr, 14: 3, 1 5: 2, 19: 2, 23: 2, 24 pr, 24: 1, 33: 8, 34: 6, Sk 7, 8, 12, R 8, 12:2, 14 pr, 14: 1, 1 5, 21: 1, 23, 23: 1, 30, 3 1 pr, 3 1:2, 34 pr, D I 13, D II 8: 1, S 1 3 pr, 12, 20 pr, 21; 1, Tj 19 pr, 19: 1 m.fl. Den rikliga förekomsten av förvandlingsstraff (i st. för böter) är i hög grad utmärkande för MESt. Jfr också bestämmelserna i R 1 3 »huru dens rätt skall vara, som gärna vill gälda, men ingenting har». I vissa fall har förvandlingsstraffet ännu ej blivit fastställt i lagtexten, och denna är sålunda ofullständig; se härom G 3:1 med not 30. Förvandling av böter till annat straff förekommer även i MEL och i 1734 års lag: MEL G 8 Orkar ei Icghodränger päninga, böte f>en krop, ei haiicr ko; R 21 pr. 1734 års lag B 8: 4, 24: 1, H 14: 4, S 3. —Den som ej var nöjd med rådstugurättens dom kunde vädja under konungen (R 3, 4). En medlem av konungens råd skulle två ganger om året komma till staden för att skipa rätt ät både byamän och gäster (Km 30: 2). Däremot var det strängeligen förbjudet att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=