Jordabalken 79 förtursrätt vid lika anbud. 1 stort sett voro dock fränderna sämre ställda enligt MESt än enligt MEL: endast de närmaste fränderna voro berättigade att lösa, och den som löste måste alltid betala det pris, som en annan bjöd och fastigheten sålunda betingade. »Vilja de ej, då må han sälja, där han bäst kan.» Här behandlade stadganden i MESt ha satts i belysning av motsvarande regler i MEL tidigast av Johan Skytte i hans kommentar år 1608 till Stadslagen (utg. av J. E. Almqvist, 1962, s. 62 f.). De ha senare kommenterats av I. Sjögren, Studier angående fastighetsköpet enligt konung Magnus Erikssons allmänna stadslag (i: Minnesskrift ägnad 1734 års lag 2, s. 279 f.). Sjögren sammanställer Stadslagens regler med stadganden i Sachsenspiegel samt i Lybecks och Hamburgs stadsrätter; ett inflytande från hanseatisk rätt skulle enligt S. ha gjort sig gällande antingen omedelbart eller också genom förmedling av för oss okänd stadsrätt (a.a. s. 283, 286 not 2, 289). Redan före Sjögren har K. von Amira (Nordgermanisches Obligationenrecht 1, s. 576) ifrågasatt, att tysk stadsrätt skulle ha inverkat på stadgandet i MESt om lösesummans storlek. Bestämmelserna i MEL och MESt om köp av fast egendom utgå från att bindande avtal icke har fattats före det offentliga förfarandet inför tinget (MEL J 20) eller inför rådstugurätten (MESt J 6). Vid mitten av 1300-talet var emellertid denna ståndpunkt delvis föråldrad. Det hade blivit vanligt, att försäljningar av jord till eller frän kyrkan och till eller frän större jordägare upprättades skriftligt före uppbuden. Uppbudsförfarandet och förfarandet pä tinget eller vid rådstugan fingo dä karaktären av en undersökning, huruvida bördemän hade gjort anspråk gällande, och om så icke var fallet, ett fastställande av försäljningen. Eftersom redan det skriftliga avtalet ansågs gällande, förvandlades småningom proceduren inför tinget till ett lagfartsförfarande. Huru långt denna utveckling hade gått i städerna vid tiden för MESt;s utarbetande har icke varit föremål för en ingående undersökning. (Jfr 1. Sjögren a.a., s. 290 f.). I 1734 års lag slutföres den utveckling, som förlägger försäljning av fast egendom före förfarandet på tinget eller vid rådstugurätten och sålunda ger denna procedur karaktären av en registrering av försäljningen, vid vilken vissa rättsverkningar äro knutna. Även för städernas del får förfarandet inför rätta namnet »laga fasta», ehuru några fastar icke ha funnits enligt stadsrätt (se nedan fl. 6 pr). Det intyg, som utfärdas över »fastan», får även i städerna namnet »fastebrev». I 1734 års lag J 4: 2 ges för städerna gällande bestämmelser om fastebrevet, vilka tydligen vila på MESt J 6; »I fastebrefwet skal nämnas, huru många alnar then gärd eller tomt är bred och läng, så ock i hwilket qwarter och fierding, och emellan hwilka gator och gränder, then belägen är.» Liknande regler gälla ännu enligt lagfartsförordningen § 9 i fråga om tomtindelade områden. skall 1. »Sin tomt eller sin gård», fsv. tompt sina cllcr garJh sin. MEL har på motsvarande ställe (J 2): »sin jord». En terminologisk skillnad föreligger sålunda, naturligt nog, mellan MEL och MESt i fråga om fast egendom. Pä några ställen har emellertid MESt bibehållit ordet »jord» i stadganden hämtade frän MEL, t.ex. i fl. 14. — 1734 års lag har accepterat de äldre lagarnas terminologi, sä att den i fraga om landsbygden talar om »jord» (genomgående), i fråga om stad om »jord, hus och tomt» (J 4: 2) eller om »hus, gärd och tomt i staden» (rubriken till J 5). Som sammanfattande uttryck har 1734 års lag »fast egendom», som beteckning för skattebelagda jordbruksfastigheter ordet »hemman», vilket i denna betydelse icke tillhör medeltidsrätten. Jfr SAOB H 767 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=