KonII 11 gshal ken 37 r.nf’in ^^cniingisi/uiii ma cUa skal flcrc ämbete ippe halda ella idhkna än enne banda f^ernin}’. Ordet ämbete förekommer sälunda i MESt i två vitt skilda betydelser: ämbete (i stadens tjänst) och hantverk, yrke. Om orden gärning hantverk och gärningisman hantverkare se ovan fl. 15:2 med not 64. 142. »Icke heller någon köpenskap», fsv. enga andra köbslagban. 14.5. »Med sitt yrke», fsv. at sino ämbete. 144. »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 15; 2. 14 5. »Hantverkares hustrur», fsv. embetzinanna konnr. Andra handskrifter (hs BCG KQ) ha: gerningismanna konur. Änkan efter en hantverkare kunde sålunda fortsätta att driva sin avlidne mans yrke. 146. Fl. 21 innehåller de viktigaste bestämmelserna för de medeltida städernas skråväsen. — Bestämmelserna i 17.54 ars lag äro något mindre stränga (HB 5: 5): »Ej må någor wara Borgare i twänne städer tillika, eller idka både kiöpenskap och handtwärk i en stad. Warder nagor ther med funnen, böte femtijo daler. Wil någor bruka flera handtwärk än ett; söke ther lof til.» — Om straffarbete för den som ej förmår böta se fl. 10: 1 med kommentar. 147. El. 22 pr utgör en upprepning av vad som redan har sagts i fl. 18, första meningen. 148. Genom beslut av stadens råd är 1480 höjdes arvodet för varje borgmästare till 18 marker om året och för varje rådman till 12 marker (H. Schiick a.a. s. 25). 149. Huruvida denna föreskrift regelbundet tillämpades i Stockholm, framgar icke av bevarade källor. I stadens tänkebok finns en anteckning den 7 aug. 1482, att enligt rådets beslut »nw pa torsdag skal stadzsins lagbok läsas for menoghetena» (Stockholms stads tänkeböcker 1474—85, 1917, s. 566). Detta skedde sålunda vid en annan tid på året än den i lagboken föreskrivna. —Kg har sannolikt ursprungligen slutat med fl. 25 »Huru ofta stadens bok skall läsas, och vid vilken tid». Det är en naturlig avslutning. El. 24 om lejdebrev och fl. 2 5 om mätt och vikt äro i så fall tillägg. I hs D slutar registret (tabula) till Kg med fl. 25 (i hs B med fl. 25). 15 0. »Eller ock skall hans egendom läggas i kvarstad», fsv. ella godz bans besätis. Lejden gäller sålunda för den skyldige personligen, men icke för hans egendom. Om verbet besätia bysätta, sätta i kvarstad se R 18 med kommentar. 15 1. »Tvekluven», fsv. kluffwägbin, d.v.s. försedd med tvä armar eller skålar (i motsats till besmanet). 15 2. »Pyndare jämförd med vägen», fsv. pnndaren forlikadber uidber wagbena, d.v.s. ställd efter vågen, så att de stämma överens. 15 5. Samma bestämmelse finns i 1754 års lag (HB 8: 1): »Enahanda mätt och wigt skal wara i hela Riket, gilladt med Kronans märke. Ej må någor, som kiöpenskap drifwer, hafwa annat mätt och wigt, utan warde thet honom afhändt och sönderslagit, böte ock thertil tijo daler.» — Märkligt nog omtalas icke längdmåttet aln, så viktigt för mätning av klädesvaror, i detta sammanhang. Varken i MESt eller i andra svenska medeltidslagar ges något bestämt mätt för dess längd. —I den norska Landslagen (8: 29) och Stadslagen (7: 28) finnas utförliga bestämmelser om mått och vikt; de återge beslut på ett riksmöte år 1271 eller 1275. 154. El. 26 finns endast i hs A (och hs HILP). Den är grundad på konung Erik Magnussons stadga år 1 5 57 »mot flock och samnad» (tryckt av Schlyter i »Sveriges Gamla Lagar» Bd 12, 1869, s. 401 f.). Ett pä samma stadga grundat förbud mot uppror och sammansvärjning finns också, i något utförligare form i slutet av Edsöresbalken (Ei 27).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=