LIX bättra lagtexten långt fram i tiden, till mitten av 1400-talet eller längre. Hs Atorde vara resultatet av en dylik översyn. 1300-talshandskrifterna ge tydliga bevis för att kommissionens arbete icke var slutfört, när det avbröts. Viktigast är därvid att lagtexten visar ett antal luckor: att i tre av 1300-talshandskrifterna (hs B, D och B 127 a) flock E 19 utgöres endast av en inledande försats, och att i samtliga 1300-talshandskrifter finnas ofullbordade meningar bestående av en villkorsbisats med lydelsen »förmår han (en man, somdömts till bötesstraff) ej böta» {orkar han ey botum) utan någon huvudsats med bestämmelse om ett förvandlingsstraff, alltså omett straff, somskulle inträda i stället för böterna.Här bör emellertid konstateras, att dylika luckor endast finnas i straffrättsliga bestämmelser. Även en annansak bör betonas. I medeltidslagarna finnas straffrättsliga bestämmelser icke blott i särskilda straffrättsliga balkar utan även till stort antal i balkar av författnings-, civil- och processrättsligt innehåll. I straffrättsliga bestämmelser utanför de straffrättsliga balkarna ha emellertid 1300-talshandskrifterna av MESt en liknande lucka blott i en enda flock och senare handskrifter blott i ytterligare två flockar.^' I allt utombeträffande ett antal specialfrågor av straffrättslig natur kan lagverket anses ha varit fullbordat till innehållet, då arbetet avbröts. Magnus Eriksson kan ej gärna ha föreskrivit att efter ett visst av honom bestämt datum den nya lagen skulle vara gällande rätt i samtliga köpstäder i det svenska riket. Hade så varit fallet, skulle han ha använt ett tvång mot städerna, som icke utövats mot lagsagorna vid införandet av landslagen: flera årtionden förflöto nämligen från landslagens utfärdande, innan den blev gällande i samtliga lagsagor.“ Han skulle vidare ha bortsett från att det för åtskilliga städer kunde vara svårt att inom en föreskriven tid skaffa sig en avskrift av den nya lagen. Sannolikt har Magnus Eriksson inskränkt sig till att giva städerna, en efter en, rätt att " Se närmare "Wessén ovan s. XXV f., XXXVIII och XL ff. Se vidare nedan s. LXXXVIII. R 30. G 5 och Sk 10. *■* Se »Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning» s. LVI ff. Ragnar Hemmer har i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1963 s. 84 ff, utvecklat sin tidigare uppfattning, att MEL bevisligen var införd redan är 13 33, och icke, som gjorts gällande på s. LX i »Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning», först år 1379. I nu förevarande sammanhang skulle det föra för långt att behandla denna intressanta fråga, men den kommer att tagas upp i en specialuppsats om pertinensformeln.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=