'-y ■ •j 4^ m * MARIA AGREN 4 4 i #- n r LI, ••r .* ; r- ‘i ;; i; : . f: RÄTTSfflSTOMSKTBIBLIOTEK Lvn 5"; ; r-'' ■V V:- ■ i. SK '' •;-v f. i:
MariaÅgren Att hävda sin rätt Synen påjordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd With an English summary A 5 c r L *^ zv. O (iÅ^npr^- E A«tMKC»n^ Å lå RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK LVII
., '' ^ V'^ V'rv'.,'*' ;4r V ' ' ■ ':v. I / •v ,» , I' \ */ >u ^ ... J. \ ' \ V ; ,\ XV* < / » ' * '"-f >•j V \ % f '' \ hi ■ ,HV„f ( r.K t I V > I S \ ' , V» V ,v''' / V •: / \N' I' ^ '>y > \ , ^ ^ ' 7 ' C . V" . '/ M'/ ' Au'Ti '-' ' '' '"f ' ' .'. /*?!-'‘i 4 . M. / A ' ’ / x-’s «> ^ • .\J 'u '> . ^ \ vN 7. T ■■■« •t t _.' . I I ' / ^\' J-.V ‘Vx'. f t <\ )\ '• : i' /\ \ \ r, '''• ,'V>i :i '\ ' v'‘~ m' ,- I' X ' / ' f,i , .K. ''0^ •. '* ^ t ■> x' \ ' I I X ' u' \ ' ' 'I 'I, I X I ' X 1» M I lAx \ ^ v7 I ^ I i /- • 'xl i I /'> \ t t. '1 t *1'-'' T \ 4 ’ '■'< tj l>, ..‘•V'.^x'--, i\ \ , v'l » ' >. -,, / • s . ■ ^xVj ' , 1 X »■ XM^ '/ 1' ' , / ' ,^7a'ix v 'A }, X ) > 'y \ V • » I OxA. i ' 1 /"■ u '. i -S» \/ 1 ,/a/ " ' ir-/' X '* 7> I ’ X xA xl \ \ ‘. ' I ifV / ^' w" ‘_i' ■ I' 'x 'y^^ ’ f' 11 , i {I I I i , \ I C', jirK <ix , 'n\'x , • ', V"*' ' ■' 1' I ’ ( ■ ' / cj' X-' n' - « \ . r-rv” ' :‘V, ' 11 ,v I x'^ ‘Z" \ ( \f ^ > r /, ' x' •X ^’,1 I I i ' X.. ,7' •X 1 . /i / I ' <- r < V :\ / // 1 i' / x'i / 1 A X ' I ,'•■ / 7 I \ ^ » ^ " '' 'A, ,.' V 'x . I' ' XL > « ,'x I •T ^ t. -t \ ' / I ^ '-fr ., /, u Jt'< X * 'xViV/j.' >' X i'n X P. ■' ’ 7 '/X i J< \ K NN »S V V/- I x' >' ■ / "t s \ ' ^ l‘ V r \ r ^x f \ i \ ^ ! lyj i.' I'w ' / 'a I I/' xl » ■x. • .' '■ > ' u t <r '.V ■•'-M Väx. \ / /V / * * x'v \ V vV, I fT i / \ I'V C \ f \ ‘ 4 \ 1' 7) • I •N. ,v< / V . »i i I I ; ‘^v I I VI / (. V' . \ 'I '1 'M 4V .1 ' . k I !'■ .( V / • /• \ \ (■• \ '\ N >' \7 • I ( X. / , xl >; X 1/ I X, -"7 - \ \ I !x x,v*v -> I i i. • 'V/X , 'x. .. A \ !* /' t ( \ A t I \ I •\ \ I X ( X . ■ V ■ 1 i 'x' I x'xT, f ■ ^ x'/ I A/ •y "• .y- -A'A- \ A / f I I / '''/ / ''x' ' \r t N \ 1 , y.-v i’ X vc:' I ■ < i-' >^i. U N r- '^LiVvjy .\ i'. . I. •x i ''- \ 'i\ •' '"x ;)A , X' A I i V / \ ' I; Y ^ ' X f ' tx-,'- l: ' ; I. V ' ./ X"iv' f 1 '' X X 1 ft X- /si ,.xs J ' 4. •* I ‘ AI x-' -^v t r^^xs 4 xs \ ' \V x'. .-■' ’;v. / \ /A ,V V t 1 I Y'-'- t I ■ • /"i' - X V A V .'Y ^ \ i ' ";y I I i " \ i J N ' a' " x’X ' xS , » X I ^ ! .. X/* , ■'/»)-\ -^Ay "'. .Vi, / ■ A X ' r-A' S.I, ■ l X 'AA JxY'U X ^ \ K /, ' '/' i\/ vA'.M- j r A !-> \ i- X •»S ' / y I \ I I A \ \ ■ \ i ^ I I x’! r: >.. . i’ i I 1 X .'V !'x t,{ r- <, ; • 1 ^ ■ 'N!:. f ^ ' V .. '■A'' X " . A I ' r r/^' 1 s /. I t i V '/ > -J. I '•ll 1 < X. . X, I ' X ‘ A,xV- :.7- . .r - -5 V Vi t / ( s > ./\> V., .'',1 i \ K ' ' X ^ > 'x I t \ t / v I '/ ■J \ 'i ( \ '\' X' \ \ \ iN s. ' ) \/ (./ ' v/’' 'X > \/ X> .! h' . ' >' 'A ' vOSi^ ; * I I 7. s M > c' . XX X' I'- ■t'X 1- / \ i ' -X X . 'A ~ I < \' I , I XJ - 4'. I I jr.s^ s » s' - I ,1 ; ,1 :- Axi-v''r^ ^V. 1^1.. >A / A \ - 4 \ V { 'A \ S’f ) y X:' / ; I \ .'\i •‘ 'I \ Xx X ■ /*N -'T/ 'V V / ' \ / •M » X I V\ ,N » X. : /AA'A 'x./, A' ', A ■ s ‘V. / /■ J \ X(X'I \ . ^ .1 \ 4 A y 1 ^ S LX , X \ >■ - ' ! A 'I vT ^ ■< c ' } A"! ^ \- I 'v ^ V ^' . . < ' x' nVX \'| / 7, • V, V 'V_, X " \ .\ ■ N ' /■ r / \ s ..' ' 7* - I / U. \ - 'tC^ X '\ 'i ( y « M . f? V V I ' vY / ^ / A \ ' JV ■ . / , I 7 ■V I A'A. \. ^ 4 \ I< -^vvr I :/T ' ix X \ I . . '' \ x4 t >/'• f V ? X'',' i } X.' ' 1 I v' ,a' r V V ' '■ '^ \ i- ( ' i X, '*1x I fix xV' '/ w ■ \ ^ >', ■ W!// , - I • 1 1 xx';'-'.'. \ 4. / / i I : Y r •—• 'A.' 'A^ X.L ( < I •A vV ' N. 1 »' n J f ' I 4,,v :,s' ‘■Kk lx / » i ' / ( fr • 'A-' '4 /' ‘ "T' i i ■ ' > i' 1 ' /x I • \ 1 , \x •S v" I -W \ ' t , ‘ .i\ ^ x,iH.'t' 'Vx V , ^.x , ' ^ ., s' I' As ’/A^^ 4x / \ ' I { >' ' V W r L ' ' YS. I ' \ ' r ' A’ V . V \ \ ■ “> '7 - \ ;'V s'/ " VSi, ' \ 'x\ '■ ' I \ t' •x •4.1 '' I \ ' V x't. I » A\ /s- /t I f 'i'a I I r f \ I t •■ k \: ■.V, x'; X f' \ I . \ ( X'l A *' ' \ 1 u- \ • A ' i'. \ 711 ’X \ 1 • > s ■■ ,’1 ' ' '7 x' J-, / -A X r, I 'Wx / \' \ 'it ~ ■:'t \' X'v , I I , IA ^ t ■ > 7... >' I* . -I ; Vx I / I ' x'V1 A ' ^ A A / / V- 'rt* .4 • 1 * X I \ ‘ I \ ■ \ ' \ " T 7 . ' X ' / !■ " '' A A \ / s' . I \ A t X I i ■ \ - y ' 7' \ I Wl , A. ' ' J X A AV' J ' \ » f I \ \ < ■ \ 4 I ^ f1^ Y ' 15. ' . ■ x A A- -\y ' r V \ \ \ \ A)-' . ' /'/ ^ I / 5 X 1 . \' \ /^;NY. ^ I 4' ' -.4 ’ f I' V I - frv ^ x\:: 5 X J, yV ' ,v,\-';.4 , H'x 4 . \ lx’ . K \ \\ AaAa>\ \ '■s'. lY ,/A I ■ .i A jy- '>y -t-. -i /( /./ »r.'O V I 5" ■ r.x /' x’ \ /V / M. . s V, >' ' 1 ! .'i . 7 7' /- < I' » ^ N ' vi’ S' 7 a1 -»i ‘ ' ft ■''i > ' V ■'.< A > Y' \ \ ' s V, I . L-XX'> A • f / / ' ' '■ ^ X'-X^' X,7» I - \ ' V/ i \ f » i - f t ' ■ -A'' \ \ Ax.'. y V • N\ r/x f 4 • '/ K r >'/ \ 'I 4 4 5 I'X / / I A .1 ; \ - \ .7 A' ' ., , A ' V lx lx. N'k ' ‘ \ i-A1 lA.x'v x'/n' A'" ' , A \ ^ x^' x’l A /' /' 'i' ' i \ I ^ J. 'V ■ \ \ \ A V/ v\ \ y * • i 4 '■ 1 \ X S _, / I • < /I ; I' .7^7' 'a /) \;7>. ' \ "''X \ I » v i f /' X-. 'X I V \ '/x V: \ N 'i ' I x^-'- ^ 'v •. V ‘- '•■ V iv \ ' s f. - \ /'U siV'/ , I \ I t I, K ^ 'V ■' L/ H’ *■ I / 'L S / I 4. ’ ' .r '/ X ‘ X 'i; / Yx' • ' i I f *■ l‘, /' < /4 / ■' r "Y A) Arx a' 'AL * I V 4t f V "v s' V \ >x\ 4 '/ A /• i.ts - / V \A ' a ' . X t ;} / . ' V / ' xx • - .7 xVi '■'^-5 A, ' sM , ' A S ^ '.W 11 ■'/ ■■ I / \ \ I \X -' / V \ f' . 1 • s'.' ' ;> ^ ✓ xi . . J t- . . if/'' , -7 •'/'>- 'i A- V A' ft' ,/•' A- x\' I i \\.''' I / l\ / / * \ ■f , A A'^ LS ,■ I A'’: /'' V' . ♦ fts / - ». r ^ I I Ar X .//v X I I- S l>i, '•X- • \ I I \, 1 /v 'a^ / \ . / \ . ’ A '< ■ f ' t : I A 7 , 'ix ' ?. l A t <'7' . '7' ; I • \ \ // yf V é. '\ /^' \ \ I i ft ^ / • \ I I X I ■ I i'-5 J » ' aV.- 1. - At U^l . X |\( t » Vl-' I ^ 77 1 I ' X ; ^v > • I C;
I - It N f A I —, ^1 » "^ ''/ r >,i V' r,l'', i i ^ f ^ \ * ‘{ V I i: I / ''/\ \ » " ■ f » N.’ / N '/ I / / / ft « — v \ ■ij f A \ -■{> ■> 'U •"'I t " ''. V ' V'' -v ' ■ V\ ^-T rX" \ I \ » U A I ^ I I I r\ I ' ■ V i f, h< v yy. 'f'\ ■'/ '> ^ "Wv i 'x i/i'' \-' x'/» N 'If; ’■' / t'V ‘ / L' r > -»• ^ •* V I 's' '\ - V' » I ' i I ^ \ VN ^ •^'''^V . I / \i Vi » / I' < N M M' / AV / ri l.H - I I A ✓ N. ' K K’ 'a",T ✓ 1 r ,■ ~ J ' ■ ' ’ I i ’ s'; '• / \ '■ ^Y 1 < 'X > / ^ - S ^ x.-\ '^1 s' ^ A l\ : , V. 1 '{ 'f' '<' I , \ / I \ \ I \ I' 0 '\ > ^ , I \ ' J \' / ' \ ■ \ y f; A- A N ,'>*V I (\- 1 t ’v ' \ ' ‘v'. ^ s. \>^V. f .v >./ •' /; r' I \. Y 1 ^ V '' ' >'^'v / i'( I I t ■' - 'I f « \ (' ' \ \ ■;''/ 1' \ ' < ' _ 'I ‘ . ^4 / i s' / s ' ' " \ i.-, TV 'i . ■ ,. > j ' /f I '1 , »■ ' * v-^ ■ ' I I I f I r •'1' I > '->t‘ •M' ^ ) - ' * '^Z 5- \/ I \' > ,l V / f 1 ? o \ yy H . I' r \ > I t V I k ’"A'.v',- \ s' \, i / » 'v ' > ''A V » ) k\ \ I ' » \ r' { . M •\ V t \ r - _ ■ . V • ' > vftyTN C/ ^ K ^ -L >' ^ '* I \ » I I { I •✓* r* •^T >Cm »"/ \ I N ' 'S ’. i/' S '» ' J • y. \ y 1^ -I' \ ■x- I '-■V \ 1 i ' V' ^ 4' : T' 's'l- . I ::fil ' i f \ I t'-\- A/t ' 9'^ i \ V y \ ■' • ^'' I r \ r I > I -'/ t ■ ^»<s rL \ " ' I \ J , \ , ( \ s' ,v-; ^ V' X' f I '\ • ' J n" 'O } \ T f " > ^'Tv.' ,1' ”., ^ tr vf f /', J' -^^*,-1, ^ V '1 K \r‘ V ^ V •\ 1 v' \. /tV 1 ' •'/' s, S '•M i" • .A - r I's. */ r A. v! '''- s . .' s I 'V \ \< ✓ » ^ \ v'H \ ' \ \t. ly \ \ '\-V ’' ft I '- '.I ' .'■ '• A. ' ^ V N, I 1 t y'- > ; » ' >>' s/- u\-C'''-' / / ,/s J I ' t y I / • '1 \ ' /'' 'Sr- A '/ ' ) 'vl ■ I V A ■ -'U I \ t y s \ I /• ' 4 .-c ' T- ' /a' ; ' ^ * ) "K I -f . / /'.H ') I “t- ' ^ , 'A '''V-,','.;,';. V, »At . , ■ - f 1 i V^('\ S7>> V , ■ t'a A '/' '. 0'/ r* « ) n- Y ' M ss^ - \S , t .V - I I . y . /'“ ■ < s / . / / / I ' / V y > / \ I y \ \ • '-)r' y f ,A-T -- '' * i - y / -,/ V \ ' ' SS_r S ^ . i ^ J/ ' •. V ''' S 't '• ( - \ yr •y / /s A' / //V: . J / \ \ , ,v s' r«. / S" / ' 'h ' irl -* ; .1 X' 1 V / ( r 7;S- -A's; X'. - f-> •< V' " \ y» : \ IT ', . ''T '-, > ".-''s - ‘. , \ : As ^ '» ^ ' ' ■ ,iv \ ; • ''I y ;| - * A ^ 'v^c>u /i/-''- '" .' \I s'l '7; •'‘'Vm ^ Xi ' /S i ' \j , s\ .>'' N. • I I \ \ / V'^ •\ \ V s ''A-, I t •V^-l S / -y- Ar . > \ V' \ Ir \ f I y X.tl T, 7' A' /• ' / I ■ '''/ \ \; -■. I' ^ I ' 1 ty; H I • I ■ I / _tT *T 1 'Mi I \ A S ' ^.. 'V y \ I s\ '•' 1 J I »s' 'XSi ■ ft - - ' V f \ \ ' S "Is - I T k' ■ >< ' 'V -''. As,' V K ^ \ J^' \ * , T^ :/ ' '-l.s/ ' -r'k' \'» ^1. ' \ ! ■'‘..y i'~! ' ~x 'JM.y' Yh ■ yy. 'M. • T ■ .K' 7 f \ i. ' I \ :x t ^'• s '• 'l * .s, ,A <1 ' i :■ u y > I 1 ^ /Sy" l-iv j-i '/ 7 s I / <s \i' '.'A A M r-s /,J I \ ,s "'S .'k'*' C ' .u ^' / I IT • y ■ I V / /| ^s I s T V I s < t I r f r-y 't _ ( '' r (■''/'' ' ' ' ' , > '\S \ \ V 'f / f \ V / I » . \ / ''y ■ >;/ / ' > 's f .4 s'/- M *- S { ,\; IS- ' /' N / >. ( (I' I \f “ /» 0 si \ >s' ! f ^ I ,7 I ' I - A ' \4 V . / ^ / X/' * 'S . ' T ■ .'(i* I ‘ s \ J VS '/ ly, k S rs'' T ’ . '^f / '< Si 4 I f) yy. ,S-H- 1 I V I k / .'’i "a k ' ' S' \i / 'li ' rty •.\ 'J \ I Y , / \ 1 ' ' vi yK f I"- t s ■ Ik '• k A ,' -, ^ li>' \ 1 I '''s// ' r,! V - '’.I ,Ss » v' . I i \ \ I •‘. / ''. / ’'4* /> ,/ si ', I -'V ~\\h^ '■ A ' / ' S\ I / / T . 'UI, I s> t \ k! - V'r'-’- J A- ',Y /- r \ \ \ ' 7 " I . y • s', k \ '/ -./ V s' ' I \ *1 J, Z 1 'A 'i V J / V Ki ' VvAM''’ I' y V. V v4 I-' '\ fS - . / ♦ I I—-k N . 7.'' y-'s i ' * ✓ Å . //. ■., t . V A V' , . > -S ^'r 7 \ •\ \ \ > H \ < ft V . .-sVk C'»r t ^ y, / I ,7 r I, li 7» r >• / I .A : S :>V r < '7 r* I \ 1' S I ' J ’'Ct .'. r\ • ''-t .'.'7 k S I \ ft /s „ } ^y s, ' \<' • \ ' J A '.' ‘j.*' • i^v' - ■ ^ • \A kW'. ’ .^*y s •I ' sV ' \»- I / s k-'\' I \ / *s \> \ /':: S. 11* I 'k XvU Ml \' X-' M <- ;/ kX ) : \ * / f' rs; ' I ' ' I'l»- 1. \ ft'. I '.'f / t\ •. ■ / 'i »■ 7' ' - ' I t I V'v n / N \ s ,/■ / k ft y ("1 i-'' V • " SS/S.^ ^ '■ ,V '>' ^ ' "ft" . V-f ' - / I 's y)i 77 ' r T I S. ^ i I ^ \ \ y \ / ✓ \ / I ry ', \ <■/ 'S ''I A *7 .- V- , k -" •/ 7/7\ 1' ! ' / y - V '». { 4 M ' f . SV'' 1J S| ft y'\ ' - I < y ^ I V Va C ' s I < I I )- \! y. A... - " ‘ ll.ftA ft ,, ,, ., /i -/ ft / ' 's .: 'SV'Xk '<k \ V Ar, • / 1 ‘7- \ f J \ y' yf jy \V r I, / "t: . i ft 1 \ I / i i V I -(' \ 'ft : f' -c ''k ft / / k-7' <: ? V S k '^1 ■ X / // ^ ' v' t \ ' .■ , ' 7/ ' . 1 .-Kft. '/ . ,11 1y \ 1 I I X,' - V i ' Y . T y N' - v,” \ / ; t - *>/ * 4 / ' ft / / » '4* y. aVs, s;'','s I ‘ -y \ y ^ i \ 'i / A Vs I 4 ^ i' / /, * 7 I ft T .ssX/- „ Vs -■ * s \ I • v.^ \ I \ '1' .ft- / - y I '/V V y N , ' S'" ' V V. •V- . c /- ,iV A " ' ^•7-' 7.-* " I X 1 \» / '/ r : J / I r I »/' SNrSs' ' ■ V . / i t »• ' y 'Y-. • ' 7 y ''s ft- V \ - / ' ft \ •s ( : ' ' ksl . ' y-7 X ) i'7 ; I si / ?: • \ \ V , 4/ a‘s \ k /• 's' s's^k'; ' /^/ i S^k'' ^''' ' ‘ 7 ■ 1 s A^^^ft k/' sft ' 'X '.'1 .iy ' \ 'ft-. ' T/ 'y ft' ' '-iC; ' \ r. X sk \ • > ' . y yk r v- ; V V 1 1 \ / y I k/ 1 ' 'ft if ' i'V •k / K .'r V ''ft' »-S I./ 's', V ■ ^.jkXXr sh" .^s' I I / -S' 7» y ■ iV y A J
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
r : :" . 'fvj*" ».■iTrr .—' 'u r : I, *. ^ ► k i ** •*. t - i . t. . I ' I* r '• • t*. \ I n ■*.. .■« • ' -A 1
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FEMTIOSJUNDE BANDET NERENIUS & SANTÉRUS FÖRLAG AB, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
1 % w j ♦♦ \ \ •7 ^ -i <4 ;“f '4 Äj •» J_ . -4.
o Maria Agren Att hävda sin rätt Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd With an English summary
ISBN91-85190-58-6 ISSN 0534-2716 © 1997 Maria Ågren och Institutet för rättshistorisk forskning Sättning: Härnäs Text &Grafisk form Omslagets form: Tomas Cato Tryck: Graphic Systems, Angered 1997 Omslagsbild: Karta bilagd handlingarna i målet mellan Barthold Ruuth och bönderna i Kumla 1669. Källa: Svea Hovrätts arkiv, Liber causarum 118:2. Foto: Kurt Eriksson, Riksarkivet. Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehållsförteckning Förord 11 Förkortningar 13 1. Jord, nätt och tradition Betydelsen av ödeläggelse . Lagligt fånget är rätt fånget Bokens uppläggning 15 17 19 25 2. Perspektiv, begrepp och angreppssätt Epokperspektivet: en tid av ökande ordning? Den svenska scenen Wad är ordning och förutsägbarhet? Begreppet: vad är egendom? Äganderättsbegreppet Två sätt att se på hävd Angreppssättet: yttrande och kontext Att konstruera ett viktigt begrepp: besittning Källor och urval 28 28 34 38 42 42 49 51 53 55 3. Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer Kontrollen vid jordöverlåtelser Byns tvetydiga karaktär Tillägnelse av ödelagda marker Vad lagen sade Problemet sett ur kronans perspektiv Slutord 61 63 64 71 74 76 80
4. Besittning och hävd i normoch lärd diskurs Att i händer hava Besittningsbegreppet i lagen Besittarensförmåner i hovrättspraxis Diskussionen omurminnes hävd Slutord 83 84 84 89 94 103 5. Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt Slutord 107 121 6. Hävd i praxis och somstrategi Vilka använde hävdeargument? Vilka objekt handlade urminneshävd-tvisterna om? Hävden över tid Hur användes hävdeargument? Dubbelt lagafång Vid bruk av oförsvarade eller ödelagda marker.... Sambandet med oklara gränser Gemensam eller enskild ägo? Som legitimering av nyareförvärv Processernas utfall Flexibla hävdetider Slutord 123 124 126 127 128 128 132 141 145 155 158 162 168 7. Hävdens orsakssammanhang Inställningen till landslagen Rättsapparatens beroende av lokalsamhället Plikten att ta väl hand omsin egendom Bevis- och beslutsproblematiken i en delvis minnesbaserad kultur Statsmaktens skatteintressen Det förv äntade beteendet hos samhällets medlemmar Slutord: aspekterna i samspel 171 172 174 178 183 187 191 201
8. Åverkan, arbete och våld Kopplingen mellan åverkan och hävd Åverkan och våld Betvdelsen av att försvara sin rätt .. ., 205 210 211 214 9. Mot ett nytt synsätt? Arbetet med den nya lagen Urminnes hävd Odeläggelse, uppodling och inkräktande Delningsgrunden i och mellan by Åverkan Aganderättsbegreppet Slutresultatet Hävd och arbete i praxis Dubbelt lagafång Gemensameller enskildägo? Stubberätt eller skatterätt? Förutsättningar för förändring Epilog på 1800-talet 220 221 221 226 230 233 234 238 240 240 241 246 250 257 10. Att hävda sin rätt: slutsatser och implikationer 262 Bilaga 1. Hovrättsmål omurminnes hävd Del I: Perioden 1615-1679 Del II: Perioden 1683-1687 274 274 279 Bilaga 2. Hovrättsmål omåverkan 1615-1679 280 Bilaga 3. Övriga, i texten åberopade hovrättsmål 282 Summary 283 Noter 296 Käll- och litteraturförteckning 329
- V - -• ♦ r \ • 'I
Förord För fem år sedan hade jag den stora turen att beviljas ett forskningsanslag från HSFR, vilket skulle användas för att studera vissa aspekter av den svenska äganderättens historia. För mig har arbetet med att förstå hur man på 1600-talet resonerade om ägande och hävd varit bland det mest fascinerande jag ägnat mig åt. Det är därför min förhoppning att denna bok skall kunna förmedla något av denna fascination inför det förgångna, dess människor och deras rättsföreställningar. Jag vill rikta ett varmt tack till de personer, som trots många andra arbetsuppgifter velat ta sig tid att läsa boken i manus och delge mig värdefulla synpunkter och uppslag: Mauritz Bäärnhielm, Stellan Dahlgren, Rolf Torstendahl, Christer Winberg och Eva Österberg. Mauritz Bäärnhielm har dessutom hjälpt till med det krävande korrekturarbetet. Men, somdet brukar heta i dessa sammanhang, hela ansvaret för bokens slutligautformning är naturligtvis mitt. Jag står i stor tacksamhetsskuld till Institutet för Rättshistorisk Forskning som velat anta boken för publicering i serien Rättshistoriskt Bibliotek. Jag vill också tacka dem, som deltagit i diskussionen när jag presenterat delar av detta arbete vid äldrehistoriska seminariet vid Historiska institutionen i Uppsala, vid det tvärvetenskapliga agrarhistoriska seminariet i Uppsala, vid Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien i Stockholm, samt vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim. Det praktiska arbetet har underlättats genomvänligt bemötande från personalen vid Riksarkivet i Stockholm och från TA-personalen vid Historiska institutionen i Uppsala. Thomas Jonter och Margareta Revera övertog vissa av mina arbetsuppgifter och uppdrag under våren 1996, vilket bidrog till att manuskriptet kunde fullbordas. Monica Hedlund har hjälpt mig med tolkningen av vissa latinska passager, och Martin Naylor har granskat språket i den engelska sammanfattningen.
12 Förord Slutligen tackar jag Michael Thuné för våra samtal genom åren (bland annat om hävd) och vår dotter Hanna för andra samtal (dock aldrig omhävd). Boken tillägnas Hanna, som var nyfödd när arbetet inleddes och som nu snart skall fylla femår. Uppsala i april 1997 Maria Ågren
Förkortningar Byggnmgabalken folio Jordabalken Konungabalken Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Kristoffers landslag Köpmålabalken Magnus Erikssons landslag Riksarkivet Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien Svea hovrätts arkiv Statens Offentliga Utredningar Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll Uppländska domböcker Uppsala landsarkiv Uppsala universitetsbibliotek Arvdabalken BB fol. JB KB KLNM KrLL KöpmB MELL RA SAOB SHR SOU SRAP UDB ULA UUB AB
t:: 'T j"^ . ^ > ' , . . ..‘ •» ■ ■ ' '1 ■ v' * •. . ■ . j V ' 7'; , T f rr- « ‘ t ,1 \-
1. Jord, rätt och tradition »Thcssc äro laga fång, thcrigcnomman jord, hus och grund, å landet och i staden, förvärfva må: ett är arf, omlagliga ärfdt är; annat är skifte, om lagliga skift är; tndie är kiöp, omlagliga kiöpt är; herde är gäfva, omlagliga gifvit är; femte är pant omthen lagliga pantsatt och förstånden är» 1 kap. 1 ^ jordabalken i 1734 ars lag År 1685 hck domarna i Svea hovrätt ta ställning i en egendomstvist, somstod mellan Per Sparre och Niclas Wankyf. Saken hade utlösts därav att Sparre satt upp några torp, men djupare betraktat gällde den vemsomegentligen ägde marken där torpen stod. Båda parter gjorde nämligen ägoanspråk. I en av sina inlagor till rätten tryckte Wankyf på att Sparre mte lyckats visa att han hade urminnes hävd till området i fråga. På detta svarade Sparre - uppenbarligen med en viss irritation - att han aldrig åberopat urminnes hävd, och påpekade att Wankyf resonerade somom »vore intet annat medel, att försvara sin laga egendom, än allena med urminnes hävd».' Rephkväxlingen riktar uppmärksamheten mot en central fråga; hur kan rätt till egendom egentligen uppstå och försvaras? Frågan är central just emedan ägande av produktionsmedel (som jord i det här aktuella fallet) är en faktor som i de flesta fall präglar och styr hela samhällsstrukturen. Att ha egendom innebär nämligen ofta att man även har möjligheter och maktbefogenheter som man eljest skulle sakna. Flur egendomar kan förvärvas och rättigheter uppstå är därför ett viktigt problemområde i all samhällsanalys. För historikern handlar det framför allt om variation och förändring; det som i ett samhälle ger upphov till egendomsrätt kanske inte alls spelar samma roll i ett annat samhälle. Wankyf försökte göra gällande att äganderätten i det här konkreta fallet måste visas genom bevis omurminnes hävd och Sparre
16 Jord, rätt och tradition ville visa att äganderätt kunde vinnas på andra sätt. Går man moderna juridiska framställningar av detta tema skall man finna att de som regel betraktar de »andra» sätten som de normala, medan det av Wankyf framförda sättet antingen betraktas som något mycket ovanligt eller helt enkelt underkänns som lagligt förvärvssätt. En vanlig uppspaltning är följande: ursprungliga förvärv — uppstår när tidigare ägare saknas, somregel genomockupation och/eller nedlagt arbete. härledda förvärv - uppstår genomatt en tidigare ägares rätt överflyttas (genom kontrakt eller efter lagens stadgande, t.ex. om arv). utsläckandeförvärv - uppstår sedan en tidigare ägare övergivit sin egendom och den blir tillgänglig för en ny innehavare." Huvudintresset brukar ägnas åt de härledda förvärven, eftersom de menas vara de vanligaste, åtminstone i moderna samhällen där det finns få oägda resurser. Men hur länge har det varit så? Det inledande citatet från 1734 års lag talar också bara omde femhärledda förvärven. Var det en uttömmande uppräkning? Vad hade hänt med det förvärvssätt somWankyf talat ombara femtio år tidigare? Om vi vidgar perspektivet från detta enda lagrum och i stället betraktar hela det äganderättsliga regelverket under tidigmodern tid, skall vi upptäcka något som ytterligare komplicerar bilden av hur rättigheter till just jord konstituerades. Den definitiva — eller vad som var tänkt att vara den definitiva - rätten till jorden överfördes nämligen inte i omedelbar anslutning till de i lagen uppräknade transaktionstyperna utan snarare successivt, nästan tvekande, och under beaktande av en rad olikartade omständigheter. En viss, i lagen stipulerad tid skulle förlöpa, under vilken de somansåg sig ha bättre rätt fick klandra överlåtelsen. Först därefter kunde den nye innehavaren känna sig säker på sin jord. Forskningen har dessutomvisat att denna »väntetid» - somjag så här inledningsvis väljer att kalla den - i praktiken kunde bli mycket längre än vad lagen krävde.^ Detta förhållande ledde till (åtminstone) tre problem, som på olika sätt manifesterade sig i det dåtida samhällslivet. Det första gällde synen på »äganderättens» grund. Var det egentligen så, som lagtexten sade, att överlåtelsen i sig var rättsgrundande, eller måste överlåtelsen alltid kombineras med den förflutna tiden? Eller var det så att ett långvarigt innehav i sig kunde lägga grunden till en till
Jord, rätt och tradition 17 rätt? Det andra problemet gällde hur den jordinnehavare skulle ersättas, som efter en tid tvingades lämna ifrån sig egendomen till någon, som lyckats visa sig ha bättre rätt. Hur skulle t.ex. det arbete och det kapital, som nedlagts på jorden, kompenseras?■* Det tredje problemet gällde de samhällsekonomiska effekterna av egendomsreglerna. Hur skulle man bringa oklara »väntetider» i samklang med jordinnehavares begripliga behov av ett gott besittningsskydd och en vidsträckt planeringshorisont? Hur skulle man förhindra att otrygga besittningsförhållanden gjorde att människor avhöll sig ifrån att på olika sätt investera i jordbruket? Alla dessa frågor aktualiserades i den juridiska och politiska diskussionen under 1600-talet. Skaran av klanderberättigade var stor. Den rymde släktingar, som ville bevaka sin bördsrätt, arvingar, som kanske hade en outlöst arvslott i egendomen, nabor, med vissa anspråk, och eventuella rätta ägare, somsökte hindra att deras jord såldes av en person utan rättsgrund. Alla dessa människor kunde utnyttja möjligheten att få överlåtelser upphävda. Vad kunde man göra för att skydda sig mot sådana anspråk? Systemet framstår som ytterst nyckfullt och osäkert för den enskilde. Men detta regelverk ägde bestånd under mycket lång tid. I sina huvuddrag måste det därför ha svarat mot behov och tänkesätt som fanns i det dåtida samhället, även omdet samtidigt resulterade i de tre problemsom skisserats ovan. Omvi därför lyckas förstå rationalitcten bakom egendomsreglerna, bör vi också vara i stånd att förstå centrala delar av det dåtida samhällets funktionssätt. Förekomsten av långa »väntetider», under vilka olika slags konkurrerande anspråk kunde föras fram och eventuellt vinna vid tvist, gör att man måste fråga sig ominte de överväganden, somdomarna gjorde när de avgjorde sådana tvister, på ett väsentligt sätt kan fördjupa vår bild av hur man såg på grunden för egendomsrätten. Domarnas väganden av olika argument säger förmodligen mer om synen på egendom, och hur den förändrades, än vad lagtextens uppräkning av lagliga förvärvssätt gör.^ Betydelsen av ödeläggelse Omman utgår ifrån att rätt till jord bara kan överföras på de fem sätt sombeskrevs i 1734 års lagJB 1, har man gjort två viktiga antaganden. Man har nämligen förutsatt att det alltid finns entydiga
18 Jord, rätt och tradition ägare till all jord, från vilka all egendomsrätt kan härledas. Man har dessutom förutsatt att en ägares rätt är giltig intill dess att denne ägare genomett avtal samtycker till att överlåta den. Man förutsätter helt enkelt att det för alla fastigheter finns kontinuerliga ägarkedjor, som inte kan avbrytas utan bara förlängas i det oändliga. Men har dessa båda antaganden verkligen full giltighet för den tidigmoderna perioden? Fanns det då verkligen entydiga ägare till all jord i Sverige, och kunde dessa ägares rätt endast överlåtas genom explicita avtal (som försäljning och byte) eller genom arv? Hur påverkas våra begrepp omden dåtida äganderätten omvi i stället antar att ägarsituationen ofta kunde vara oklar, och att egendom kunde överges och i praktiken göras tillgänglig för ny ockupation och nedläggande av arbete? Vad får det för konsekvenser omvi tar möjligheten av s.k. utsläckande fång på allvar? Att man bör se den tidigmoderna perioden - och senmedeltiden - i detta l)us framstår som rimligt mot bakgrund av den bebyggelsehistoriska forskningens betoning av hur såväl ödeläggelse som nykolonisermg satte sin prägel på epoken. I det samnordiska ödegårdsprojektet stod inte ägoförhållandena 1 centrumför intresset, men de kom ändå att beröras. I projektets slutrapport finns t.ex. en rad påståenden omhur ägoförhållandena kom att gestalta sig efter den senmedeltida ödeläggelsen. Det påpekas att det i Norge förekomatt ödelagda gårdar återupptogs av den ursprunglige ägaren, medan det i Sverige 1 stället tycks ha varit vanligast att de åter-/nyupptagna gårdarna kom att betraktas som kronoegendom, även omenskilda projektmedlemmar redovisat en mer komplicerad bild.^ Ett annat påstående av betydelse för vår förståelse av hur ägoförhållandena gestaltade sig är att angränsande gårdar, byar eller städer, vilka inte avfolkades, ofta expanderade in på de ödelagda gårdarnas områden. Detta sägs också ha varit ett hinder för etablerandet av nya och självständiga gårdar; grannarna hade med tiden etablerat rätt att behålla jorden i fråga. Slutligen har Eva Österberg pekat på ett viktigt förhållande: att den svenska kronan uppmanade alla ägare till ödelagda skattegårdar att återuppta dem, och omså inte skedde menades de ha förverkat sin rätt. Egendomsrättigheter verkar således ha kunnat upphöra att gälla, om man inte utnyttjade dem (och fullgjorde de skyldigheter som var förknippade med dem).^ Dessa resultat är utomordentligt intressanta, och ger upphov till en rad följdfrågor. En sådan är hur det var möjligt att i det norska
Jord, rätt och tradition 19 samhället (som drabbades hårdast av ödeläggelsen) bibehålla kunskapen om vem som var att betrakta somrätt ägare. En annan fråga är hur påståendet omden svenska kronans framgångsrika beslagtagande av rätten till nyupptagna gårdar skall bringas i samklang med påståendet att ödelagda gårdar kunde komma att brukas av privatpersoner i grannskapet. Här förefaller det sannolikt att påståendet om kronoegendomens tillväxt härrör från en mer aggregerad nivå. Som Jörn Sandnes påpekat, döljs partiell ödeläggelse av gårdar i källmaterialet. Såvida inte hela byn eller hela gården var ödelagd, kunde projektets mätmetoder inte fånga in ödeläggelsen.^ I analogi med detta måste man tänka sig att det bara var nyupptagna, hela gdrd<«r/beskattmngsenheter somsyns somkronogårdar i källmaterialet, men omdessa gårdar hade mindre jord än före ödeläggelsen på grund av angränsande bosättningars invasion så är det betydligt svårare att upptäcka och mäta detta fenomen. Att komma åt dessa mer finstilta förskjutningar i ägostrukturen är svårt för medeltidens vidkommande. Det är också svårt att fånga m de rättsföreställningar som beledsagade förskjutningarna. Hur gick det till när man i konkreta rättsfall skulle argumentera för kronans rätt,'° respektive för grannskapets rätt - eller för den tidigare ägarens rätt (det norska fallet)? Hur hanterade man rättsligt det förhållande att ägarkedjan avbrutits eller åtminstone försvagats? Räckte det med att närmast föregående innehavare hade lämnat jordegendomen för att den skulle anses som övergiven, eller måste hela skaran av klanderberättigade ha fallit ifrån? Hur tänkte man om rätten till jord? Här döljer sig uppenbart intressanta men samtidigt svårfångade förhållanden. För 1600-talet är källäget däremot bättre, samtidigt som (partiell) ödeläggelse och nyodling förekom även dd och mom ramen för samma rättsregler som rådde under senmedeltiden}^ Det förefaller därför rimligt att man med hjälp av ett 1600-talsmaterial kan komma längre beträffande hur man såg på egendomsrättens grund under äldre tider, och med det menar jag här tiden före ca 1734. Lagligt fånget är rätt fånget Låt oss återvända till de lagar, som var giltiga under den här aktuella perioden. De medeltida landslagarna (1350 och 1442) innehåller i stort sett samma uppräkning av de fem laga fången som 1734 års lag: arv, köp, byte, gåva och pant. Dessa förvärvssätt var de län-
20 Jord, rätt och tradition kar, varmed ägarkedjorna förutsattes vara uppbyggda. Ingen större förändring tycks ha ägt rum under de närmare fyrahundra åren mellan 1350 och 1734, eller därefter (framtill antagandet av en ny jordabalk 1970).'^ Men i de medeltida jordabalkarna fanns två komponenter, vilka saknades i 1734 års lag och somär viktiga i det här sammanhanget. Här tillfogades nämligen: »Lagligt skall bestå, olagligt skall återgå. Ty lagligt fånget är rätt fånget, och allt olagligt fånget är såsom icke fånget, till dess att urminnes hävd kommer till.»^^ Varför inleds jordabalken med ett betygande av att när man har förvärvat jord enligt lagens bestämmelser så har man därmed förvärvat den på ett sätt, som överensstämmer med det rätta? Borde inte det vara ett överflödigt påpekande i en lag? Och vad betyder egentligen det kryptiska tillägget omurminnes hävd? Omvi tar fasta på vad de medeltida jordabalkarna faktiskt säger, och inte avfärdar orden som formelartade vändningar utan reell innebörd, så tyder den här passusen på att lag och rätt inte uppfattades som identiska storheter vid tidpunkten för lagens nedtecknande. Man menade uppenbarligen att det fanns en skillnad dememellan, och denna uppfattning har satt spår på flera ställen i lagen.Skillnaden mellan lag och rätt var desto mer väsentlig som det ena av de båda begreppen - det rätta - tycks ha setts somöverordnat, det som betecknade det högsta inomen värdehierarki och som därför kunde användas för att ge kraft och auktoritet åt den skrivna lagen: det som är lagligt fånget är rätt fånget.'^ Att distinktionen mellan (den stiftade) lagen och (den på andra grunder bestyrkta) rätten är central för att förstå det medeltida samhället har påpekats av flera historiker. Bland dem somtidigast lyfte upp förhållandet i ljuset var Fritz Kern,'^ av vars arbeten Otto Brunner tagit avgörande intryck.*^ Marc Bloch har i huvudsak bekräftat deras bild, även omhan inte gjort lika svepande formuleringar och i huvdsak begränsat sig till att tala om tiden före 1200talet.Det gemensamma draget i bilden är att den framhäver att »det rätta» sågs som något definitionsmässigt gammalt och gott. Det rätta identifierades ofta med oskrivna traditioner, och i den mån dessa fästes på pränt sågs den skrivna produkten fortfarande bara somett fragment av det rätta i dess helhet.'^ Det rätta bctecknade vidare ett högre värde, varför det blev viktigt för var och en, som stiftade lag, att övertyga alla andra om att dessa nya bestäm-
Jord, rätt och tradition 21 melser verkligen överensstämde med det rätta. Annars vore lagen inte legitim. Det var också ett påtagligt problem för medeltida regenter att vinna gehör för nya lagar. Ofta var man tvungen att presentera dessa som återupptäckta, gamla lagar. Åldern utgjorde alltså i sig ett argument för att lag överensstämde med rätt. Lag söktes och fanns i traditionen, den skapades inte ur intet och med specifika avsikter av mänskliga regenter.’® Denna bild av medeltida rättsuppfattning har inte fått stå helt oemotsagd. Det har t.ex. påpekats att den skapar intryck av att medeltida rätt var mer stel och orörlig än vad den egentligen var. Aktiv lagstiftning framstod inte alls som en omöjlighet för tidens sätt att tänka (så talade ju t.ex. den svenska landslagen ommöjligheten för lagstiftning), men förutsatte att den nya lagen konfirmerades.®' Incitamentet till ny lagstiftning var därtill ett annat än idag: inte att världen behövde förändras utan snarare att världen hade förändrats och att lagarna därför måste anpassas till denna nya verklighet.®® Trots dessa påpekanden kullkastas knappast den bild, somKern, Brunner och Bloeh förmedlat.®^ Vad sombehövs är snarare att närmare precisera hur gammal och ny rätt samexisterade.®"* Gerald Strauss har knutit an till denna diskussion och visat att motsättningen mellan gammal och ny rätt var levande i 1500-talets tyska område. Ä ena sidan fanns det gamla synsättet, enligt vilket lagen skulle spegla men däremot knappast definiera gudomliga principer om rättfärdighet och billighet; å andra sidan fanns en nyare uppfattning, som innebar att lagen skulle vara ett mer entydigt uttryck för kungens vilja och statsmaktens intentioner. Det fanns en klar konflikt på det tankemässiga planet, och den användes 1 konkreta ståndsstnder.®^ Den nya uppfattningen innebar att det sågs sombåde lämpligt och legitimt att aktivt styra samhället genom nystiftade rättsregler. Den äldre uppfattningen hade däremot inneburit att lag och rätt stod över staten, varför en regent inte kunde använda lagstiftning somstyrmedel. Mot bakgrund av detta verkar det plausibelt att tolka passusen i de medeltida, svenska jordabalkarna som en sorts legitimitetsstämpel, med vilken uppräkningen av de laga fången försågs. Den förklarade att lagens bestämmelser omde laga fången var förankrade i en djupare rättsordning; däremot likställde den inte det lagliga och det rätta. Det lagliga beskrevs snarare somen delmängd av det rätta - en ytterst viktig del, och förmodligen en större del, men inte allt. 1734 års lag saknade legitimitetsstämplar i jordabalken 1. Här
22 Jord, rätt och tradition deklarerades att det fanns femjordafång. Alla dessa var »laga» om de genomförts på de sätt somlagen föreskrev: »ett är arv, omlagligen ärvt är». Paragrafen avslutades med den resoluta förklaringen: »Lagligt stånde, olagligt återgånge».^^ Även om lagboken fortfarande bar prägel av en ålderdomlig syn på lagstiftning,^^ så innebar dock formuleringar av denna typ en markering av att den skrivna landslagen var bärare av en egen auktoritet och inte behövde legitimeras genomhänvisningar till någon högre och över lagen stående instans. Något viktigt tycks ha hänt. Den här framförda tolkningen av jordabalken 1 i de medeltida landslagarna ligger i linje med det i föregående avsnitt framförda påpekandet att det somegentligen konstituerade rätt till jord under äldre tid påverkades av en rad olika omständigheter. Vilka var dessa omständigheter? I sina domareregler utvecklade Olaus Petri en syn på lagen och dess handhavande som skulle tjäna domarna till rättesnöre. Han betonade där att en domare alltid måste beakta lagens uppsåt, för att inte misstolka den, och lagens främsta uppsåt eller övergripande mål var menige mans bästa. Därför, förklarade Olaus Petri, skall det sombefinns »den menige man till nytta vara, det bör räknas för lag, ändå att beskriven lag annorledes kan [innejhålla. Landets sed, när han haver icke oskäl med sig, bör han räknasjör lag.»~’^ Olaus Petri gav ytterligare exempel på hur han såg på lagen. Det menige man samtyckte till, skulle räknas som lag, likaså det konungen skäligen ville. När det saknades skriven lag, då skulle domaren låta sig vägledas av landets skäliga sedvänja.*^ Han betonade således att den skrivna lagtexten bara var en del i en mer komplicerad bedömningssituation, och pekade samtidigt ut vilka övriga överväganden som en domare måste göra för att komma rätt. Han skulle avgöra vad som var skäligt. Han skulle bedöma vad som var nyttigt. Han skulle slutligen respektera menige mans samtycke och lokala sedvänjor. Här pekar Olaus Petri på just de två rättskällor, vilka Kern räknar med för medeltiden. När Olaus Petri talade om den lokala sedvänjan, menade han uppenbarligen en ordning somlever och upprätthålls i en kontinuerlig, social praktik. Man kan också beskriva det som lokalt förankrade uppfattningar och praktiker, vilka visat sig fungera och som det formella rättssystemet därför respekterar. Som påpekats då
Jord, rätt och traditioyt 23 från antropologiskt håll, blir »rätten» här inte något externt i förhållande till den sociala praktiken: det lokalsamhällets människor samtycker till får karaktär av rätt, så länge som den hävdvunna praktiken fungerar.-^' Men den rättsskapande sociala praktiken står i ständig växelverkan med de skrivna lagarna. Det folk uppfattar sc')m en rimlig och rättmätig ordning påverkar tolkningen av lagtexterna, men lagtexternas formuleringar utsätter samtidigt denna tolkning för ett tryck, som ibland gör att den sociala praktiken tvingas anpassa sig. Särskilt dynamisk kan denna växelverkan antas vara när explicita lagrum saknas eller när olika lagrum står eller förefaller stå i motsatsställning till varandra.^- Jordabalken 1 i Magnus Erikssons landslag avslutas med den uppseendeväckande formuleringen att även det, som var direkt lagstridigt, kunde anses vara rätt, om nämligen urminnes hävd hade uppstått: »allt olagligt fånget är såsom icke fånget, till dess att urminnes hävd kommer till». Urminnes hävd innebar (och innebär) att ett under lång tid oklandrat besittningsförhållande, vars uppkomst och rättsgrund ingen längre mindes eller hade hört något om, skulle anses överensstämma med lag och rätt. Respekten för sådana besittningsförhållanden hade inskärpts ytterligare genomett tillägg i Kristoffers landslag, där det sades att ingen fick kvälja (ifrågasätta) urminnes hävd.^-’ Många av 1600-talets rättslärde gick därför så långt att de uttryckligen betecknade urminnes hävd somdet sjätte laga fånget. Den vikt som dåtida jurister lade vid att få sätta etiketten laga fång på urminnes hävd visar att ord som»laga fång», »lag» och »det lagliga» hade stark auktoritet på 1600-talet. Man använde begreppet lag för att legitimera, precis som man i ett tidigare skede använt begreppet rätt i samma syfte. Man ville legitimera, men man ville förmodligen också systematisera och enhetliggöra. Jordabalken 1 var dunkel, med de fem entydiga fången sammanställda med en oklar, sjätte komponent, somgenomtillägget i Kristoffers landslag dessutomfick en särställning. Alla andra fång kunde ju klandras på olika grunder, men det skulle man alltså inte kunna göra med urminnes hävd. Då måste väl urminnes hävd vara det rätta och laga fånget par excellance? Vid tillämpningen av reglerna omurminnes hävd kom lokalsamhället att få stort inflytande över vilka besittningsförhållanden som skulle bedömas vara rätts- och lagenliga. Det var ju dess människor, som var insatta i traktens historia och egendomsförhållanden.
24 Jord, rätt och tradition och som därför kunde intyga att de inte visste annat än att en viss släkt alltid hade brukat det omtvistade området. Det var persons lokalbefolkningen som härbärgerade det sociala minnet, och som därigenom fick makt och möjlighet att uttolka vad som var tradition och sedvänja. I ett system med urminnes hävd efterfrågades detta minne och denna kunskap, och i och med tillägget i Kristoffers landslag fick lokalsamhället dessutom en särställning. Omurminnes hävd åberopades och intygades, fanns det inga möjligheter för en motpart att vinna, eftersomurminnes hävd inte fick kväljas. Det hjälpte inte ommotparten hade skriftliga bevis på att han t.ex. hade köpt området. De besittningsförhållanden, som- med Olaus Petri ord - menige man samtyckte till, de kunde inte rubbas utan vidare. Konsekvensen av detta kunde faktiskt bli att anspråk grundade på något av de fång, som oomtvistligen var laga, ändå kunde förlora mot påståenden omurminnes hävd. Urminnes hävd innebar alltså att den statliga rättsapparaten respekterade ett besittningsförhållande vars uråldrighet lokalsamhållets människor kunde intyga. Lokalsamhället hade ett direkt inflytande över konkreta jordtvisters utgång och möjlighet att bicfra till att konkreta köpetransaktioner underkändes till förmån för hävden. Här hänvisade man inte till ett fungerande, informellt regelverk (lokal sedvänja), utan snarare till lokalsamhällets faktiska kunskaper omoch acceptans av individers bruk. Det handlade om menige mans samtycke till ett unikt fall. När lokalsamhället påverkade rättskipningen genom hänvisning till sedvanan sade man ungefär: »Här brukar vi dela upp jorden mellan barnen på detta vis, och det brukar fungera bra». När man påverkade rättskipningen vid hävdebedömningar sade man snarare: »Den här jorden har, så vitt vi vet, alltid brukats av den här familjen, och det tycker vi har fungerat bra». Det var en mer individualiserad rättspraktik, som snarare skall jämföras med de lokalt ingångna förlikningar, vilka kännetecknade rättsväsendet före den judiciella revolutionen.-^"^ Vid sådana förlikningar handlade det omatt man i lokalsamhället gjorde upp om hur en konflikt skulle lösas, utan att stort bry sig om vad som stod i lagen och utan att de formella rättsinstitutionerna ingrep. Så förhöll det sig också vid konflikter omurminnes hävd; enda skillnaden var att den som åberopade hävd kunde hämta ytterligare styrka från vad somfaktiskt stod i jordabalken. Men om den knapphändiga uppräkningen i jordabalken gavs konkret innebörd i en rättspraxis, där lokalsamhället, det sociala
Jord, rätt och tradition 25 minnet och den lokala kunskapen hade stort inflytande, så var detta inte det enda sompåverkade tolkningen av detta lagrum och, därmed, uppfattningen omhur rätt till jord kunde uppstå. Ty 1600talet var också en tid, då det svenska rättssystemet utsattes för en stark påverkan från andra rättstraditioner. StigJägerskiöld har t.ex. i flera arbeten påvisat hur domarna i hovrätterna stödde sig på romerskrättsliga principer och klädde sina domar i en språkdräkt, där omväxlande svenska och latinska termer användes.^^ Denna påverkan gjorde sig gällande även i fråga om urminnes hävd, som nu började omtalas som (bland annat) praescriptio immemorialis och somi och med detta komatt knytas till det nämnda, romerska rättsinstitutets utformning. Urminnes hävd var således kopplad både till en lärd, juridisk diskurs och till lokalt förankrade sedvänjor. Genomsin uttryckliga betoning av att det kollektiva minnet satte gränser för rättigheters livskraft kom cien att spela en särskild roll 1 ett samhälle, där frågan om (egendoms)rätters upprinnelse, konsolidering och försvinnande var ett centralt tema. Bokens uppläggning En första, allmän, utgångspunkt för cien följande undersökningen är att man för senmedelticien, 1500- och 1600-talen måste utgå ifrån att olika grader av ödeläggelse (av hela gårdar likaväl som av separata jordlotter) var ett återkommande fenomen; exakt hur vanligt det var kan förmodligen inte beräknas med någon större exakthet. Att detta påverkade ägostrukturen i Sverige vet vi; kronogårdarnas antal ökade under 1500-talet. Men det måste rimligen också ha påverkat synen på hur egendomsrätt kunde uppstå - och förfalla. En andra, allmän, utgångspunkt är att det fanns, med juridisk terminologi, olika rättskällor i Sverige under 1600-talet och därmed ett stort utrymme för att tolka olika lagbestämmelser c'>ch olika tvistesituationer på varierande sätt. Lagen var inte uttömmande, c^ch den kompletterades därför med sedvänja, lokalt samtycke och främmande rättsinfluenser. Detta gjorde att beslutsfattandet vid jc')rdtvister kunde bli mycket komplicerat och utgången svår att förutse i en situation där utgången hade stor och direkt betydelse för de involverade parterna. Ty jorden i vid mening var en central produktionsresurs i cået dåtida samhället — detta är en tredje, allmän, utgångspunkt. Till-
26 Jord, rätt och tradition gång till eller avsaknad av jord påverkade starkt den enskildes möjlighet att försörja sig; detta gällde såväl för bonden, som brukade jorden själv, somför adelsmannen, somuppbar inkomster i kraft av sin rätt till jorden. Men rättstvisternas utgång hade också en betydelse som gick utöver det enskilda fallet och de enskilda parterna. Domarna påverkade uppfattningen av vad som var gällande rätt och därmed kom de, som jag skall visa, att influera det politiska livet på central nivå, eftersomfrågan omrätten till de feodala jordräntorna tidvis var ett hett stridsämne i relationerna mellan krona, adel och bönder. Det är genom ett studium av sådana jordtvister somvi kan komma förbi den kamerala nivån och se lite mer av hur konkreta jordlotter hanterades ute i samhället. I kapitel 2 kommer forskningsläget, eller forskningslägena, att presenteras, liksom de teoretiska, metodiska och källmässiga överväganden som styrt arbetet. Här kommer tematiken kring lag och rätt att följas upp, i det att den tidigmoderna statens karaktär och effekter diskuteras. Här preciseras även hur begrepp somegendom och äganderätt skall hanteras i analysen. I kapitel 3 diskuterar jag i vilka situationer som det var principiellt möjligt att hävdeanspråk skulle uppstå. Härigenom vill jag försöka åskådliggöra hävdens potential och samhälleliga betydelse, eftersom jag menar att detta inte kan mätas på något annat sätt. Kapitlet bidrar också till att problematisera frågan vad en tidigmodern, svensk by egentligen var, och visar att urminnes hävd kunde ha en enorm sprängkraft i det att den kunde sätta viktiga bestämmelser i byggningabalken och konungabalken ur spel. I kapitel 4 behandlas urminnes hävd såsomrättsfiguren framträder i lagar, lagförarbeten och lärda kommentarer. Det rör sig om en lärd diskurs, inomvilken frågan om hävdens räckvidd och moraliska berättigande var central. Här diskuteras också den stora vikt somlades vid besittningsbegreppet och, allmänt, vid trygga besittningsförhållanden. I kapitel 5 kommer jag att belysa hur vissa begrepp och argument var gemensamma för rättsdiskurs och politisk debatt. I kapitel 6 behandlas urminnes hävd såsom den framträder i rättspraxis. Betoningen ligger här vid att klarlägga hur påståenden om vunnen hävd kunde ingå i olika argumentativa strategier. Här kartläggs även vilka sociala grupper somanvände sig av hävdeargumentet, och användningen av argumentet över tid. Slutligen analyseras vilket utfall somurminneshävd-tvisterna fick i Svea hovrätt.
Jord, rätt och tradition 27 Kapitel 7 innehåller ett längre resonemang kring varför urminnes hävd hade en så stark ställning i det svenska samhället före ca 1700. Här dras trådarna från de tre föregående kapitlen samman, och jag försöker visa hur 1600-talets förståelse av vad egendom och urminnes hävd var i sin tur kan bidra till vår förståelse av problemkomplex somheder och mentalitet, lokalsamhällets betydelse, ekonomiska incitamentsstrukturer i förkapitalistiska samhällen, samt övergången från en minnesbaserad till en skriftlig kultur. Kapitel 8 diskuterar hur kopplingen mellan hävd och nedlagt arbete skall förstås. I detta sammanhang problematiseras även vad »åverkan» egentligen var under äldre tider, samt i vad mån dessa perioder karaktäriserades av mycket våld. I kapitel 9 analyseras den syn på hävd, arbete, besittningsskydd och äganderätt som framkommer av förarbetena till 1734 års lag. Jag jämför också den nya lagens slutliga utformning av hävdebestämmelserna med den medeltida lagens. Exempel från rättspraxis behandlas så, varpå kapitlet avslutas med en diskussion kring orsakerna till de förändringar somkunnat påvisas. I kapitel 10 sammanfattas undersökningen, varpå resultatens Implikationer för forskningsläget utvärderas. Sammanfattningsvis: Under den period, som utgör empirisk tyngdpunkt för undersökningen (1600-talet och det tidiga 1700talet), kännetecknades bebyggelseutvecklingen av såväl ödeläggelse som nyodling. Den politiska situationen färgades först av kungamaktens överlåtande av jord och jordintäkter på adeln, sedan av kungamaktens försök att återfå dessa resurser. Slutligen karaktäriserades rättsuppfattningen av en öppenhet för lokala sedvänjc^r och lokala samtycken. Det är i samspelet mellan dessa förhållancfen som tidens jordtvister blir begripliga, och som vi får en möjlighet att förstå hur man såg på rätt till egendom.
2. Perspektiv, begrepp och angreppssätt I det föregående kapitlet presenterades bokens tematik på ett översiktligt och introducerande sätt. I detta kapitel kommer den ånyo att tas upp, men den här gången sammankopplad med en mer detaljerad redovisning av de vetenskapliga överväganden somlegat till grund för undersökningen. Kärnproblemet - hur rätt till jordegendom kunnat vinnas och bibehållas, samt om det skett någon viktig förändring härvddlag - sätts närmast in i ett större, historiografiskt sammanhang, i vilket frågan omden tidigmoderna epokens särart och karaktärsdrag står central. Därefter diskuteras hur begrepp som egendom och äganderätt teoretiskt skall definieras, och hur begrepps- och argumentationsanalysen rent allmänt skall göras. Slutligen presenteras källmaterialet. Epokperspektivet: en tid av ökande ordning? Att staten antagit olika form och karaktär genom historien är numer närmast en truism. Den medeltida staten hade en viss typ av relation till det övriga samhället, den absoluta staten en annan, den tidigliberala staten återigen en tredje. En av demsomtydligast och tidigast betonade detta var Otto Brunner. Han argumenterade för att den medeltida staten inte ens kan beskrivas med hjälp av en terminologi som utformats för den absoluta staten, eftersom ett sådant tillvägagångssätt snarare skulle fördunkla än förklara. Brunner såg den absoluta staten somresultatet av en segdragen process, varigenom all politisk makt slutligen koncentrerats i statens händer. Staten blev så småningom det organ, som har våldsmonopol och beskattningsrätt, men den hade inte alltid varit det. Före absolutismens epok var maktkoncentrationen mycket mindre och därför gick det mte heller, enligt Brunner, att dra gränsen mellan stat
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=