RB 57

Hävd i praxis och som strategi 147 underrätterna, att det aldrig skulle gå att bevisa annat än att Karby och Tibble »indifferentri hävdat och brukat denna skog och boskapen gått klöv om klöv».^^ Ar 1677 tvistadeJacob Fleming med Erik Sparre, och saken gällde huruvida en viss skogstrakt var delad mellan dem eller inte. Fleming sade att en rad av hans frälsehemman hade gammal hävd till den odelade skogen nedomSparres säteri. Han ville antingen fortsätta att hävda marken gemensamt, eller så borde en ordentlig delning ske. Sparre åberopade vittnen somkunde intyga hans hävd till området. En kvinna intygade att hennes far, som bodde i det Erik Fleming tillhöriga Bo, aldrig huggit eller hävdat på andra sidan den gräns som Sparre uppgav vara gällande. Ett annat vittne sade att Flemings landbönder i Bo började åverka på skogen efter en skogsbrand, som förstört deras egen skog. Vittnet kände inte till någon fysiskt markerad gräns i skogen, men sade att Bo aldrig åverkade eller körde i skogen före branden, dvs. genomsitt beteende respekterade de ändå en sorts gränså^ Är 1669 tvistade kyrkoherden i Löfstad, Hans Olai Treuderus, med de jordägande i Harstad, Siggebo och Bruskebo. Tvisteföremålet var en slåtteräng. Kyrkoherden klagade över att hans granne Bengt under tio års tid gjort intrång, skada och förtret på prästbolets ägor. Kyrkoherden (och hans överordnade vid Uppsala konsistorium) uppfattade nämligen området som mark i prästbolets enskilda ägo. Bengt och hans grannar ansåg däremot att det handlade om en allmänning. Bengt hade t.ex. anvisat sin bror Erik del i allmänningen för att där uppsätta ett torp, och på så vis blivit ensam innehavare av deras fädernehemman. Kyrkoherden menade att Bengt och de andra grannarna hade manipulerat gränsstenar och detta hade skett när prästgården i en mening varit »öde», nämligen i samband med att Treuderus föregångare avflvttat och innan Treuderus själv hunnit installera sig.^^ Genomatt den omnämndes i jordabalken 1, bland de laga fången, kom urminnes hävd att kopplas samman med enskild egendom. Därigenom kunde anspråk på urminnes hävd användas för att bemöta påståenden omatt marken fortfarande var odelad. Ja, urminnes hävd var egentligen bättre än de andra laga fången om man ville föra en sådan argumentation, ty hävd var alltid kopplad till konkreta och specihka jordområden, vilket ett köp inte behövde vara. När man förvärvade ett hemman så fönäirvade man, enligt lagens

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=