Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt 109 (KB 5, 3 §), nämligen att konungen genom ed skulle förbinda sig att inte »på något sätt taga något gods från honom [någon inom befolkningen], utomenligt lag oeh efter laga dom, så som förut är sagt.»^ Den senare bestämmelsen innehöll dock ett förbehåll, som också kunde utnyttjas av kronan, nämligen medgivandet att gods kunde tagas enligt lag och laga dom. Så läst förelåg ingen motsägelse mellan KB 3 och 5, 3 §, men frågan var naturligtvis vad som skulle menas med laga dom. Utifrån adelns perspektiv var det särskilt viktigt att omtolka den förra bestämmelsen. Så skedde också genom att man förde fram åsikten att KB 3 syftade på avträdande av land till annan konung och inte på förläningar av jord till rikets främsta invånare.^ Som Stellan Dahlgren visat, präglades adelns politiska agerande av ambitionen att tillförsäkra sig trygghet för sina nya besittningar. Målet kunde uppnås om man erhöll konungens löfte att respektera det adliga jordinnehavet, genom en så utformad kröningsed eller genom bekräftelse av de adliga privilegierna. Till detta kom, som redan nämnts, försöken att bortförklara bestämmelsen i KB 3. Till detta kom också försöken att beskriva donationsgodsen som lagfångna, varigenom KB 5, 3 § skulle bli tillämplig även på dem. Många av adelns och högaristokratins mest framstående medlemmar företrädde, av naturliga skäl, en sådan läsning. I 1655 års reduktionsstadga fastslogs att alla de, sombesatt norrköpingsbeslutsgods eller senare donationer, var pliktiga att »deras brev oeh dokument, när därpå fordras, oeh innan den termin vi därtill förordnandes varder, uppvisa oeh skärskåda låta, med vad rätt de sina gods besitta oeh innehava. Det tillfogades sedan att gods överlåtna med fullt allodiala villkor skulle få behållas oklandrade." Om innehavet däremot baserade sig på köp eller annat kontrakt, skulle bevisbördan ligga på den, som undersökte saken, att visa om kontraktet fullgjorts eller ej. Det gavs också anvisningar om vad som skulle göras i de fall, då åtkomsthandlingarna förkommit, t.ex. genom krig. Här skulle den vara närmast att bh kvar, »som i possessionen sitter», såvida han inte klart och rättmätigt kunde överbevisas om något olaga fång.'- Dessa bestämmelser gällde alltså frågan om bevisbörda vid reduktionsverket, och medgav egentligen de adliga donatarierna/ besittarna ganska goda villkor. De fick dock acceptera att de måste uppvisa sina åtkomsthandlingar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=