196 Hävdens orsakssammanhang tecken på att han visste att Hiillsjö hade rätt till området. Att Fiskingeborna lät sig berövas sina yxor vittnade på motsvarande sätt omatt de själva visste att de inte hade rätt att hugga där. I Upp^land ägde en tvist om bördsklander runt år 1579. Svaranden, som var i besittning av jorden och som nu hotacies av bördsrättskrav, försökte försvara sig med att peka på att fadern och farmodern »roligen» besuttit gården och haft den »i sin havande värje» i deras livstid. Motparten pekade å sin sida på att svaranden frivilligt erbjudit sig att köpa deras bördsrätt.^'^^ Varför påpekade man detta? Det hängde förmodligen samman med att man ville låta förstå att detta frivilliga erbjudande vittnade omatt svaranden visste med sig att hans rätt inte var fullgod. Erbjudandet omförlikning sågs som ett tecken på att motparten visste att hans sak var svag. Rätten gick också in och förklarade varför svaranden hade kommit med detta erbjudande - något som vittnar om att även rätten uppfattade kärandens argument somtungt vägancie."‘'‘^ Dessa exempel, och många andra,visar vilken vikt som tillmättes efet konkreta beteende, som människor uppvisacie. Omman ansåg sig ha en rätt, befann man sig unefer ett starkt trvck att kontinuerligt och aktivt bevaka denna rätt, tv ett passivt eller eftergivet beteende var motparten alltid benägen att tolka som att man visste med sig att man egentligen inte hade någon rätt alls. I urminneshävd-tvisten mellan Gustaf Oxenstierna och Beata Ekorn (1669) framhöll således Oxenstierna att detta mål hela tiden hade drivits av honom. Hon hade aldrig stämt honominför rätta. Genomdetta sitt aktiva beteende hade han »vist att det vore hans egendom, det hon taee[n]do haver coneederat.»'^' I vissa fall kan man avläsa en tydlig rädsla för att agera på ett sätt som skulle kunna missuppfattas som eftergivet. När Olof i Nääs uppsöktes av en Christer Persson, sombegärde lov att få hugga på den så kallade Söderudden, svarade Olof: »jag kan det intet göra, att giva Eder lov, det kan sedan räknas för hävd.»'^- Domarna tenderade å sin sida att se ett sådant beteende som ett utslag av bristande vigilans — ett begrepp, som t.ex. formulerades som att rätten är skriven för de vakande och inte för de sovande. Principen innebar att man måste bevaka sin rätt inom en viss tid, och omman mte gjorde det så förlorades rätten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=