164 Hävd i praxis och som strategi att han enligt 1684 års plakat borde låta lösa ut sig. Men detta hade Per Matsson inte åberopat utan bara sitt lagfarande, vilket betecknades sombåde olagligt (!) och oskäligt. Men liksom hävdetider kunde tänjas, när det bedömdes som rimligt, så kunde de faktiskt också kortas, t.ex. omdomstolen fann att den klagande haft kännedomomförhållandet sedan länge men väntat med att påtala det. I tvisten 1686 mellan å ena sidan Nils Nilsson och å andra sidan brodern Olof och änkan efter Anders, en tredje bror, ville de senare få rätt att lösa in en vret »proportionaliter».'-^ Argumentet för att de skulle ha denna rätt var att vreten inte uppbjudits och lagfarits. Köpet hade skett 1659 och arvsskifte efter fadern 1677. Nils Nilsson åberopade att han sedan suttit i rolig possession i nio år efter arvsskiftet. Rätten fann här att några lösningskrav inte längre kunde riktas mot denna vret, trots frånvaron av uppbud, och skälen var två: dels tillstod släktingarna att jorden hade sålts till deras bror (och köpekontrakt fanns), dels kunde de inte neka till att de hade vetat omförsäljningen. Argumentationen är intressant. Syftet med uppbudsförfarandet var ju främst att underrätta släktingar om möjligheten att inomen given tid bördslösa jorden. I detta fall menade rätten att eftersom släktingarna tveklöst vetat om transaktionen, trots frånvaron av uppbud, så kunde uppbudets funktion anses ha fullgjc^rts ändå. Rimligtvis gällde slutsatsen bara Olof och Anders änka; skulle andra släktingar uppenbara sig, vilka kunde visa att de inte känt till transaktionen, bleve Nils besittningsskydd förmodligen sämre. Aven Winberg har i sin undersökning av hur bördsrättsbestämmelserna tillämpades under 1600-talet konstaterat att de faktiska hävdetiderna varierade, och att det är svårt att belägga någon tendens mot att de blev kortare. Han noterar att rätten kunde ta upp ett mål, som gällde förvärv 101 år bakåt i tiden.Käranden Mårten vann dock inte, utan innehavaren fick behålla jorden i »oklandrad och urminnes hävd». Skälet till att Mårten klandrade det gamla bytet noterades dock i rättens protokoll. För tjugu år sedan hade traktens fogde tagit en del av den jord som Mårtens förfäder fått vid bytet. Som följd av detta ville Mårten nu ha kompensation genomatt riva upp det gamla bytet. Skälet till att rätten tog upp en klandertalan, som gällde ett så gammalt byte, kan tolkas somatt det fanns en utbredd kunskap om och förståelse för Mårtens situation, efter den behandling han drabbats av från fogdens sida. Även om Mårten således mte lyckades
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=