RB 57

90 Besittning och hävd i normoch lärd diskurs var att besittaren fick behålla räntorna av jorden. Denna princip aktualiserades ofta i praxis men var inte alldeles enkel att tillämpa, delvis beroende på lagens oklara formulering. Ar 1684 hade hovrätten att ta ställning till en tvist mellan lagman Håkan Fegerstierna, somombud för kronan, och det Stiernsköldska sterbhuset, företrätt av den avlidnes måg, amirallöjtnant Sparre.^^'® Målet gällde bl. a. om Sparre borde åläggas att som ersättning för svärfaderns obetalda kronoskulder återbetala vissa räntor till kronan, vilka han redan hunnit uppbära. Hovrätten konstaterade inledningsvis att arvingar egentligen bör ta ansvar för sterbhusets skulder, men då Sparre nu besuttit jorden i god tro ville man förskona honom från detta. Assessor Silfversparre åberopade också jordabalken (JB 19), som han menade sade att »den som jorden om avradsdagen äger bör ock hava räntan och avradet av henne.»“^ Han inlade uppenbarligen betydelsen »inneha, besitta» i »äga». Av samma mening var hovrättens president, Gustaf Adolf De la Gardie, sommed viss utförlighet utvecklade sina skäl. För det första hade dessa räntor aldrig influtit till svärfadern och de kunde därför inte räknas som hans egendom. För det andra så måste gods brukas väl, omde alls skulle ge några räntor: »omgods skola något ränta, så måste de hävdas och brukas, och som administrationen är till, så falla räntor ock till». Här stödde presidenten sig på flera lagrum.För det tredje hade de uppburna räntorna inte varit utan onere. För det fjärde anfördes samma tolkning av JB 19, somassessorn redan gjort sig till talesman för, nämligen att »räntan är accessorium av besittningsrätten och icke av egande rätten.» Han avslutade med att poängtera att flera argument skulle kunna anföras ur »själva naturens lag, den ju i Sverige gälla bör.» Det första argumentet torde innebära att presidenten ansåg att räntorna aldrig kommit i svärfaderns besittning och därför inte kunde betraktas som hans, än mindre som hans fordringsägares. Det andra argumentet implicerade att Sparre vunnit rätt till räntorna genom sin goda administration av godset. Denna ståndpunkt blev ännu tydligare när presidenten längre fram retoriskt frågade genomvilken titel arvingarna fått räntorna och sedan svarade: »Eo titulo, somandra ting, de med slöjdom tillverkas.» Det tredje argumentet betonade att Sparre i sin tur haft bördor för sitt innehav, vilket borde uppvägas av motsvarande förmåner. De la Gardie anförde således en rad argument för att man i detta fall skulle frångå den allmänna principen att arvingar har ansvar för Rålamb, 31

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=