RB 57

148 Hävd I praxis och sotn strategi sätt att se det, en andel i byn som inte nödvändigtvis var kopplad till konkret jord.^*^ I praktiken uppfattades säkert inägojorden som knuten till specifika hemman, men däremot knappast de andra resurserna, åtminstone under den här aktuella tiden (1600-talet). Hävd handlade däremot alltid om det konkreta jordstycket och rätten till det. Här ligger något av det mest spännande i urminnes hävd, såsomden tillämpades på 1600-talet. Påstående om urminnes hävd kunde nämligen användas som en strategi för att slita sig loss ur den då rådande ägogemenskapen (inom hyn eller mellan byar) och etablera störreförfogandefrihet över jorden. Följancie exempel visar hur det kunde fungera. De två första rör hävdeanspråk inom by, det tredje samma slags anspråk mellan byar. Ar 1671 fick hovrätten ta ställning till en tvist mellan kammarrådet Jochim Schiittehielm och den unge Fabian Wrede, företrädd av sin förmyndare Sten Bielke. Saken gällde en äng inom den bolby, där Schiittehielmhade ett skattehemman och Wrede nyligen ärvt två frälsehemman. Bielke menade att motparten gjort olagliga intagor på gemensam byamark. Schuttehielm skulle ha låtit dalkarlar rothugga och uppröja en äng, som Bielke nu krävde skulle undergå skifte efter byamålet (öre och örtug). Häradsrätten hade dömt tdl Schiittehielms fördel och sagt att ängen i fråga »särskilt samt utan [= utom] byaskiftet, av urminnes tider» hävdats och possiderats. Denna domhade dock ändrats i lagmansrätten under hänvisning till byggmngabalken (BB 4 och 32). Schiittehielms argumentation gick ut på att det inte alls var fråga om någon bygemensam utmark. Han markerade att motpartens mor, Märta Fleming, aldrig talat på detta utan alltid varit nöjd med sitt. Han menade dessutom att motparten också hade en enskild äng. »Ingen människa i världen» kunde säga hur det kom sig att dessa ängar var enskilda, men det hade tidigare alltid respekterats av båda sidor. Schuttehielmstödde sig främst på JB 1 och kritiserade lagmansrätten för dess applicering av byggningabalken. Den senare vore nämligen inte längre relevant, eftersom jorden numer var i enskild ägo. Men han kunde ändå förstå varför lagmansrätten kunnat fälla en så felaktig dom, byggd på premissen att det handlade om utmark. Området hade nämligen försummats av bonden under en tid, vilket lett till att det övervuxits med buskar och slv. När Schuttehielmsedan föranstaltat om rensning och röjning, feltolkades detta somnyröjning på utmark.^' Hela Sten Bielkes argumentation utgick från premissen att detta 70

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=