3. Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer Urminnes hävd innebar (oeh innebär) att en innehavare av jord fick rätt att behålla jorden som sm egen, om det inte fanns någon som kände till något som talade däremot. Ett sådant hävdeförhållande »bevisades» eller snarare intygades genom vittnesmål från gamla människor med god lokalkännedom. Vittnena skulle därvid yttra sig inte bara omvad de själva sett och upplevt; de skulle även intyga att de fått höra av sina föräldrar att jorden i fråga alltid hävdats så som nu uppgavs samt att det aldrig rests något klander emot hävden. När kunde då denna rättsprincip bli aktuell att tillämpa? Svaret på den frågan är att föreställningen omurminnes hävd kunde aktuahseras närhclst det saknades andra uppgifter om hur en person (eller institution) fått åtkomst till jorden. Det var i sådana lägen som man fick hänvisa till det faktumatt man under mycket lång tid innehaft jorden, utan att någon ifrågasatt ens innehav. Sådana situationer kan inte ha varit alldeles ovanliga i 1600talets samhälle. För det första betraktades rätten till de äldsta delarna av kronogodset som grundad på urminnes hävd. Det kronan innehaft sedan medeltiden kunde sällan styrkas genom åtkomsthandlingar, men skulle ändå betraktas som kronoegendom om, som konungabalken sade, »ingen minns eller av sanne sago vet, huru det först har kommit under henne.»' I den mån de äldsta skattehemmanen (eller odalhemmanen) inte lämnat den ursprungliga mnehavarsläkten, måste rätten till dem också anses bvgga på urminnes hävd, ty inte heller i dessa fall kunde det finnas några handlingar som intygade hur släkten fått åtkomst till jorden. För den individuelle innehavaren av ett sådant hemman fanns det ju möjlighet att stödja sig på arvsrätt, men denna rätt förutsatte i sin tur att det längst bort i släktkedjan förelegat ett rättmätigt förvärv och detta förvär\- kunde, omsläktens innehav var tillräckligt gammalt, bara stvrkas genompåstående om urminnes hävd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=