RB 57

22 Jord, rätt och tradition deklarerades att det fanns femjordafång. Alla dessa var »laga» om de genomförts på de sätt somlagen föreskrev: »ett är arv, omlagligen ärvt är». Paragrafen avslutades med den resoluta förklaringen: »Lagligt stånde, olagligt återgånge».^^ Även om lagboken fortfarande bar prägel av en ålderdomlig syn på lagstiftning,^^ så innebar dock formuleringar av denna typ en markering av att den skrivna landslagen var bärare av en egen auktoritet och inte behövde legitimeras genomhänvisningar till någon högre och över lagen stående instans. Något viktigt tycks ha hänt. Den här framförda tolkningen av jordabalken 1 i de medeltida landslagarna ligger i linje med det i föregående avsnitt framförda påpekandet att det somegentligen konstituerade rätt till jord under äldre tid påverkades av en rad olika omständigheter. Vilka var dessa omständigheter? I sina domareregler utvecklade Olaus Petri en syn på lagen och dess handhavande som skulle tjäna domarna till rättesnöre. Han betonade där att en domare alltid måste beakta lagens uppsåt, för att inte misstolka den, och lagens främsta uppsåt eller övergripande mål var menige mans bästa. Därför, förklarade Olaus Petri, skall det sombefinns »den menige man till nytta vara, det bör räknas för lag, ändå att beskriven lag annorledes kan [innejhålla. Landets sed, när han haver icke oskäl med sig, bör han räknasjör lag.»~’^ Olaus Petri gav ytterligare exempel på hur han såg på lagen. Det menige man samtyckte till, skulle räknas som lag, likaså det konungen skäligen ville. När det saknades skriven lag, då skulle domaren låta sig vägledas av landets skäliga sedvänja.*^ Han betonade således att den skrivna lagtexten bara var en del i en mer komplicerad bedömningssituation, och pekade samtidigt ut vilka övriga överväganden som en domare måste göra för att komma rätt. Han skulle avgöra vad som var skäligt. Han skulle bedöma vad som var nyttigt. Han skulle slutligen respektera menige mans samtycke och lokala sedvänjor. Här pekar Olaus Petri på just de två rättskällor, vilka Kern räknar med för medeltiden. När Olaus Petri talade om den lokala sedvänjan, menade han uppenbarligen en ordning somlever och upprätthålls i en kontinuerlig, social praktik. Man kan också beskriva det som lokalt förankrade uppfattningar och praktiker, vilka visat sig fungera och som det formella rättssystemet därför respekterar. Som påpekats då

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=