Jord, rätt och tradition 21 melser verkligen överensstämde med det rätta. Annars vore lagen inte legitim. Det var också ett påtagligt problem för medeltida regenter att vinna gehör för nya lagar. Ofta var man tvungen att presentera dessa som återupptäckta, gamla lagar. Åldern utgjorde alltså i sig ett argument för att lag överensstämde med rätt. Lag söktes och fanns i traditionen, den skapades inte ur intet och med specifika avsikter av mänskliga regenter.’® Denna bild av medeltida rättsuppfattning har inte fått stå helt oemotsagd. Det har t.ex. påpekats att den skapar intryck av att medeltida rätt var mer stel och orörlig än vad den egentligen var. Aktiv lagstiftning framstod inte alls som en omöjlighet för tidens sätt att tänka (så talade ju t.ex. den svenska landslagen ommöjligheten för lagstiftning), men förutsatte att den nya lagen konfirmerades.®' Incitamentet till ny lagstiftning var därtill ett annat än idag: inte att världen behövde förändras utan snarare att världen hade förändrats och att lagarna därför måste anpassas till denna nya verklighet.®® Trots dessa påpekanden kullkastas knappast den bild, somKern, Brunner och Bloeh förmedlat.®^ Vad sombehövs är snarare att närmare precisera hur gammal och ny rätt samexisterade.®"* Gerald Strauss har knutit an till denna diskussion och visat att motsättningen mellan gammal och ny rätt var levande i 1500-talets tyska område. Ä ena sidan fanns det gamla synsättet, enligt vilket lagen skulle spegla men däremot knappast definiera gudomliga principer om rättfärdighet och billighet; å andra sidan fanns en nyare uppfattning, som innebar att lagen skulle vara ett mer entydigt uttryck för kungens vilja och statsmaktens intentioner. Det fanns en klar konflikt på det tankemässiga planet, och den användes 1 konkreta ståndsstnder.®^ Den nya uppfattningen innebar att det sågs sombåde lämpligt och legitimt att aktivt styra samhället genom nystiftade rättsregler. Den äldre uppfattningen hade däremot inneburit att lag och rätt stod över staten, varför en regent inte kunde använda lagstiftning somstyrmedel. Mot bakgrund av detta verkar det plausibelt att tolka passusen i de medeltida, svenska jordabalkarna som en sorts legitimitetsstämpel, med vilken uppräkningen av de laga fången försågs. Den förklarade att lagens bestämmelser omde laga fången var förankrade i en djupare rättsordning; däremot likställde den inte det lagliga och det rätta. Det lagliga beskrevs snarare somen delmängd av det rätta - en ytterst viktig del, och förmodligen en större del, men inte allt. 1734 års lag saknade legitimitetsstämplar i jordabalken 1. Här
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=