Hävd i praxis och som strategi 151 nes hävd kunde därför inte begränsas så som Willman ville göra gällande, utan den var tillämplig även mellan grannar. Han pekade också på lagens ord om att solskiftad by inte fick rivas upp utan alla jordägandes samtycke,^' och påminde om att han hade högre skatt. Han åberopade även en Magnus Ladulås stadga omden rätta relationen mellan öresland och ränta, och använde den för att utifrån sitt räntetunnetal dra slutsatser om hur mycket jord han egentligen borde ha. Vad beträffade Ebba Willmans påstående om ödeläggclse så skulle det inte gå att bevisa, utan hennes hemman hade alltid hävdats väl, både när de låg under kronan och när hennes make hade hand omdem. Och fru Willman hade själv possiderat dem »quiete» och utan klander, ända sedan hon tillträdde dem.^"'' Målet visar, återigen, i vilka dödlägen man kunde hamna, när parterna spelade ut olika delar av den medeltida lagstiftningen mot varandra. Skytte åberopade JB 1, byggnmgabalkens ord omatt rätt skiftad by inte fick rivas upp utan allas samtycke, samt en stadga från sent 1200-tal. Willman åberopade andra kapitel i byggningabalken, främst principen att tomt är åkers moder, och den blancf jurister hyllade principen att urminnes hävd inte gällde inombyalag. Hovrätten var också oense i sin bedömning. Referenten Martinus Brenner menade att Skytte borde få rätt, eftersc'im skifte inte kunde rubbas utan allas samtycke. En sådan ciomskulle ju också ha varit i konsekvens med hur man senare kom att döma i målet Schuttehielm/Bielke. Hovrättens majoritet dömde dock till Willmans fördel, dvs. underkände anspråket på (orubblig) urminnes hävd.^‘^ Dessa båda mål kan jämföras med den tidiga 1800-talsdiskussion, som jag återgav i kapitel 3, och där samma fråga stod i fokus: fanns det redan enskilt ägd jord eller var all jord fortfarande bygemensam? Hur skulle man i konsekvens härmed se på skiftenas karaktär? Följande mål belyser problematiken ytterligare, men gäller motsättningar rnellan byar. Ar 1652 fick hovrätten ta ställning till en tvist mellan Carl Johansson Siöblad (då med majors ställning) och Ture Sparre angående ägoskillnaden mellan deras sätesgårdar Arnö och Flättna. Mellan gårdarna fanns ett (föregivet) stort skogsområcfe, varav en del kallades Prästemon. Parterna var oense omhuruvida detta område egentligen var delat dememellan. Sparre ansåg att så inte var fallet, och hans vittnen mtygacic att för 36 år sedan hade Arnö och Flättna tillsammans hävdat Prästemon genom att hugga ved och timmer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=