154 Hävd i praxis och som strategi hennes gård. Jordabalkens ord om urminnes hävd fick alltså även denna gång tjäna syftet att hindra att byggningabalken applicerades. Domen gav också Sigrid Kurzel rdtr.*^' I dessa fall kan vi se att urminnes hävd kunde aktualiseras när det fanns motsättningar i lokalsamhället kring hur resurserna skulle brukas. Fick man hugga timmer för avsalu? Fick man sälja överskottshö? Fick man göra röjningar på byägorna? Fick man sätta upp en kvarn? Det fanns de, som ville ändra eller åtminstone töja på nyttjandeformerna, och det fanns de, somville hindra att en nv nyttjandeformslog rot. De senare stödde sig på byggningabalkens föreskrifter omsamråd inombyn, delning efter vars och ens andel, samt begränsningar av avgärdabys rättigheter. De, som sökte slå vakt omdet de nu faktiskt förfogade över, hade ett kraftfullt vapen i jordabalkens ord omurminnes hävd. Men båda synsätten — odelad mark brukad på basis av sedvana respektive enskild mark i kraft av urminnes hävd — byggde på den i sig ålderdomliga tanken att bruk under lång tid tid grundlägger en rätt.^“ Gerald Strauss har visat hur det i 1500-talets tvska rike fanns en uttalad skepsis inför sedvanerättshga argument, inte minst bland de lärda juristerna somföraktfullt menade att nästan varje bruk kunde betecknas somuråldrigt. »Whatever serves the interest of someone is called ’an ancient custom’ and insisted upon with fierce determination», yttrade en av dem. Många gånger fungerade sådana argumcnt bara somtäckmantel för den enskildes giriga plundring av det allmänna. Ofta kunde anspråken på »gammal hävd» eller »ålderdomligt bruk» inte verifieras om de kontrollerades mot historiska källor, sade juristerna. Rättsfiguren urminnes hävd hade sina rötter i tanken att bruk under lång tid grundlägger en rätt. I detta sammanhang blev urminnes hävd och sedvana ofta mer eller mindre identiska begrepp. Men precis som de av Strauss åberopade juristerna påpekade, kunde hävde- och åldersargument användas på sätt somgick stick i stäv med tanken om gemenskapens överordnade rätt. De kunde brukas av individen för att bryta sig loss ur en gemenskap som man inte önskade vara del av. Föreställningen om rättigheter somväxer ur bruk under lång tid utgjorde därför ramen för mycket av 1600talets cgendomsrättsliga tänkande, men det var en ram som var flexibel nog för att kunna ges ett nytt och mer individualistiskt innehåll. Det var inför sådana hot som 1500-talets regenter, enligt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=