Besittning och hävd i nor?n och lärd disknrs 105 mande rätt. Det avgörande är hur nytt oeh gammalt bringades i samklang. Undersökningen av urminnes hävd, såsomdetta institut gestaltade sig i lagar, lagförarbeten oeh viss doktrin ger stöd åt den tidigare forskningens bild av denna period som en tid, då många tendenser bröts mot varandra oeh då uppfattningen omvad som var lag oeh rätt var ett eentralt problemkomplex. Urminnes hävd fanns omnämnd i landslagens jordabalk, och det på ett sätt som var både dunkelt och påbjudande. Med den respekt man hade inför landslagen kunde tidens makthavare (som ofta var både politiker oeh domare) inte komma förbi de auktoritativa orden 1 jordabalken 1, trots att de komi konflikt med bestämmelser i byggnmgabalkcn. Man sökte då begnpliggöra lagens ord genomatt länka samman dem med utländsk rätt och därmed utarbeta ett mer motsägelsefritt system av regler, inom vilket besittmngsbegreppet var centralt. De förmåner som förknippades med possessio bidrog till att styrka urminnes hävd, som institut betraktat, och därmed också jordabalken på bekostnad av byggningabalken. Det handlade inte om ett totalt systembyte, där en enhetlig inhemsk rätt fick vika för främmande rätt, utan »det främmande» användes snarare för att förtydliga och överbrygga motsägelser. Effekten blev att den, som kunde visa på urminnes hävd, fick en mycket stark ställning, som främst manifesterade sig i befrielsen från att behöva bevisa sin rätt. Tidens jurister ville legitimera denna lagtolkning moraliskt, och det gjorde man främst genomatt koppla urminnes hävd till en, som det verkar, närmast självklar föreställning om vars och ens skyldighet att försvara sm rätt. Man utformade en tolkning, som menades gvnna den dåtida statens intressen därigenomatt den ansågs bidra till att skapa en gvnnsam meitamentsstruktur i samhället. Det var den konkreta person, somfaktiskt brukade jorden, somefter en tid skulle skyddas av rätten, inte någon okänd och frånvarande person med eventuellt bättre rätt. Föreställningen om»det allmänna bästa» var viktig för de tolkningar man gjorde och de motiv man anförde, men det var också föreställningen om hur människor kunde förväntas agera som samhällsvarelser. När man resonerade på detta sätt, sammansmälte man gammal och ny rätt till en helhet, ett system. Men det var ett system som rymde drag av nvckfullhet oeh oförutsägbarhet. Så avstod man t.ex. från att skriva m i lagen hur många år som måste ha förlupit
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=