Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer 63 urminnes hävd är att kartlägga hur jordinnehav kunde uppstå utan att åtke>mstens rättmätighet samtidigt dokumenterades. Jag skall här diskutera tre, som jag menar, väsentliga strukturella förhållanden, vilka alla bidrog till att öka risken/möjligheten för detta. Det handlar om kontrollen vid jordöverlåtelser, om byn som formell ägoenhet, samt ombetydelsen av total eller partiell ödeläggelse. Kontrollen vid jordöverlåtelser jord kunde hamna i fel persons händer av den enkla anledningen att någon, soms)älv mte var ägare av jorden oeh därför saknade rätt att avyttra den, sålde, bytte bort eller skänkte den till en intet ont anande mottagare. Omtransaktionen gått till på ett formellt riktigt sätt oeh om mottagaren varit i god tro, kunde han stödja sig på bestämmelserna omlaga hävd (JB 18) oeh få trygghet för sitt innehav efter tre års tid. Här borde det alltså inte vara nödvändigt att invänta uppkomsten av urminnes hävd. Praxis såg dock annorlunda ut; man tycks ha struntat i bestämmelserna omlaga hävd."^ Det ]ag vill betona i detta sammanhang är att det inte firms något som tyder på att 1600-talets rättsinstanser regelmässigt kontrollerade att en överlåtare verkligen var rätt ägare - om man med kontroll menar att det skall krävas mauktoritativa dokument som visar säljarens åtkomst och rätt. Det finns tvärtom några förhållanden somtalar för att rättsinstanserna inte g)orde en sådan kontroll. I den lagkommission, somår 1665 avgav sitt betänkande omden treåriga hävden, konstaterades inledningsvis att JB 18 ledde till att rätt jordägande inte kunde få tillbaka sin jord, omden bortsålts av en annan, obefogad person och omtre år förlupit. Detta var, skrev man, »niångom vanartigoni ett tillfälle att rikta sig med sin nästas skada». För att förekomma ett sådant missbruk föreslog konimissionen att ingen skulle tillåtas uppbjuda jord till försäljning på tinget, med mindre än att han först hade visat med goda skäl att han verkligen var rätt äganefe. När säljaren mte var ensam ägare utan ägde ett oskiftat bo tillsammans med sma medarvingar, skulle domstolen se till att de andra hek närvara eller hölls underrättade. Om det slutligen förelåg tvivel huruvida säljaren verkligen var ensam ägare, skulle han åläggas att erlägga borgen.'’ Att lagkommissionen såg sig föranlåten att föreskriva en sådan kontroll gör att vi måste misstänka att en sådan saknats eller åtminstone varit bristfällig tidigare. Att man i de dåtida rättsprotokollen då och då också hnner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=