Hävdens orsakssammanhang 191 Det förväntade beteendet hos samhällets medlemmar Bland dem, som var skeptiska till urminnes hävd (eller hävd över huvud taget), framfördes ofta synpunkten att det vore rättsvidrigt om någon skulle få rätt till ett objekt bara på grund av tidens gång. Den välkända formuleringen »pra:scriptiones sunt odiosa:» fördes fram och kopplades till synpunkten att »vacf av begynnelsen är orätt kan av tidens långhet icke bliva rättvist».^^ Men det var knappast tidens gång somhävdens förespråkare såg som det förhållande, varigenom orätt blev rätt. Det var inte det faktumatt innehavaren besuttit jorden under mycket lång tid som gjorde att man kunde betrakta hans hävd som ett laga fång. Nej, det var i stället det faktum att den rätte ägaren (om det fanns en sådan) hade underlåtit att klandra, trots att han hade haft så lång tid på sig. Genom att underlåta att försvara sin rätt hade han låtit denna rätt förtvina. Han hade därmed också givit sitt tysta, men tydliga, samtycke till att en rätt uppstått för någon annan. Med Gerald Strauss ord: »Those who failed to act on their rights courted the danger of losing them, not only because another might appropriate them, but, passively, through atrophy. This was the chief reason for the incessant debates over rights, privileges, customs, freedoms, and traditions in the constitutional deliberations of the age.»^° Föreställningen att man måste bevaka sina rättigheter, för att inte förlora efem, har vi redan konstaterat hos Grotius, i den svenska politiska debatten unefer 1600-talet, samt i den lärda diskussionen omurminnes hävd. Här möter vi den igen i en diskussion ompohtisk och rättslig kultur i 1500-talets tyska rike. Enligt Strauss är det denna föreställning om en »försvarsphkt» somförklarar att privilegier ansågs behöva användas, bevakas, bekräftas och förnyas för att inte upphöra.^' Mot bakgrund av detta kommer påståendet att urminnes hävd v\tr ett privilegium i en något annan dager.^~ Att säga så innebar inte bara att man pekade på dess unika och exklusiva karaktär; det innebar även att man betonade att det handlade om en förgänglig rätt, som måste brukas för att äga kraft. Kravet på kontinuerligt bruk, som behandlades ovan i samband med plikten att ta väl vara på sm egendom, kan också förstås utifrån betoningen av att rättigheter måste nyttjas för att inte upphöra.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=