RB 57

Besittning och havd i normoch lärd diskurs 101 vade t.ex. jord, alltid skulle få svcäva i ovisshet om de hade fullt besittningsskydd eller ej. Genom denna ovisshet skulle »mången bliva om sm egendom försumlig oeh oaktsam».*^''^ I den senare lagkommissionen sades att »alle prarsenptioner» visserligen var »odiosa:» för juristerna, men att hävd ändå kunde motiveras med att »rerum Dominia skola vara eerta certus quoque litiumfinis». Men om materialet låter oss ana att tanken om den goda omvårdnadens betydelse var viktig, så är det ännu mer explieit i fråga om vaksamhetens betydelse. Urminnes hävei kan hindras genom aktivt klander, heter det, oeh hävd uppstår genom försummat klander.Tv den »tyeks samtveka till avyttringen, somgenom sin vårdslöshet oeh försumlighet låter sin sak gå förlorad genom hävd.»‘^' Det var inte sannolikt, sade man, att någon under så lång tid inte skulle säga ifrån att det var en sak som han ville ha som sin.‘^“ Ett sådant agerande vore mot naturens lag. En förutsättning för resonemanget var doek att ägaren kände till att hans jord var i annans besittning.Flera författare åberopade naturrätten,*^'^ eller Grotius.*^^ Grotius hade nämligen diskuterat hävdens nödvändighet i samhället,^'’ och då kommit in på betydelsen av ett aktivt och tydligt beteende. Ett sådant fungerade, enligt Grotius, som ett tecken till omgivningen på att det verkligen fanns en vilja och en önskan att komma i besittning.Han betonade också att tystnad och passivitet kunde tolkas som att man inte längre önskade besitta föremålet i fråga (under förutsättning att man kände till att någon satt sig i besittning av ens egendom): »Wenn daher jemand weilfi dais seine Saehe im Besitz eines anderen ist. Lind er lange Zeit dem nieht widerspneht, so kann, wenn nieht das Gegenteil erkennbar ist, dies wohl nieht manderer Absieht gesehehen sein, als weil er die Saehe nieht mehr zu dem Seinigen reehnet.»''''^ Tankegången omklanderphktens betvdelse sammanfattaefes somatt »den somtiger han samtveker».'^^^ Samma argument kan man något tidigare hitta hos Johan Skytte. Han menade att cien, som vann något genom urminnes hävef, inte tillfogade sin nästa någon skada, ty »denna hävden [är] insatt dem till straff, som icke vilja se efter cieras ting.» Det var, enligt hans resonemang, skillnad på den högsta lagen och den mindre lagen. Enligt den senare skulle var och en få sin rätt (såsomen ägare somförlorat sin egendom), men den förra syftade till att bevara samhällsordningen. Eftersom den mindre

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=