Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt 119 På detta vis hade reduktionsanhängarna bemött motståndarnas försvar för adelns rätt att sitta kvar »i rolig possession». Man hade dels uppställt nya villkor för vad som kunde godkännas som ett laga fång, dels begränsat hävdeargumentets verkningsradie genom att säga att det var skillnad mellan staten och resten av samhället. Ytterst sett åberopade man sig på föreställningen omdet allmänna bästa. Den linje som drevs av vissa statsrepresentanter vid tiden för reduktionen innebar således att besittarens förmåner och reglerna om hävd, klander och god tro blev mindre dominerande än vad de tidigare varit. I stället betonades själva transaktionens rättsgrundande kraft på ett nytt sätt. Men för att betoningen av transaktionen, på bekostnad av hävden, skulle bli meningsfull, måste synen på urminnes hävd somett laga fång luckras upp. Ty urminnes hävd innebar ju per definition att man accepterade ett innehav utan att veta något om den transaktion, varigenom det uppkommit. Med den gamla tolkningen blev JB 1 i praktiken en gummiparagraf, som kunde användas för att rättfärdiga andra åtkomstsätt än de fem, somexplicit uppräknades. Frågan om värdet av gjorda förbättringar (i form av arbete eller nedlagt kapital) kom också upp i 1680-talets politiska debatt, vilket inte förvånar. Ty om man väljer att inte godta (en grupps) innehav och anspråk på hävd, uppkommer omedelbart frågan hur de »depossiderade» (som det hette i dåtida språkbruk) skall gottgöras. Rätten till ersättning för melioration hänger därför intimt samman med frågan ombesittningsskyddets utformning.^’^ I adelns svar (år 1686) på Kungl. Maj:ts proposition angående de oköpta räntorna aktualiserades ämnet. Det sades där att en person somköpt gods på förbjuden ort, innan beslutet omförbjudna orter togs, skulle utlösas med den summa som han själv en gång fått betala och dessutom få ersättning för den nedlagda meliorationen på kultur och byggnader. Ty han måste få »hugna sig av sin eller sina förfäders där nedlagda stora arbete, möda och omkostnad». Argumentet var detsamma somanvänts i en av de akademiska dissertationerna för att rättfärdiga urminnes hävd; det vore orimligt omsläkten (nu levande och tidigare levande) skulle förlora frukterna av det nedlagda arbetet.^’^'^ Skillnaden var bara att det i 1686 års debatt förmodligen var politiskt omöjligt att kräva att det nedlagda arbetets frukter skulle kompenseras genomrätt att behålla egendo-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=