50 Perspektiv, begrepp och angreppssätt kat ett område, men där det faktiskt finns någon annan somegentligen har bättre rätt. Om det finns hävderegler så kan den senare parten förlora rätten till sin egendom efter en viss tid. Den förra parten vinner i stället rätt och området blir hans. Ur den rätte ägarens perspektiv innebär hävdereglerna att man efter en viss tid godtar att motparten satt sig i besittning av något, som inte var hans. Ur brukarens perspektiv innebär hävdereglerna en möjlighet att vinna egendom genom aktivt bruk under viss tid. Hävden blir ett fång för brukaren men den blir en förlustkälla för den rätte ägaren.^"* Den är ett utsläckande fång (se kapitel 1). Förekomsten av hävderegler kan, enligt den brittiske rättsteoretikern A M Honoré, sägas innebära att det under en övergångsperiod (hävdetiden) finns två ägare till objektet i fråga: en, vars rätt blir svagare för var dag som går, och en, vars rätt blir starkare. Rättssystem, där hävderegler förekommer, kallar Honorc därför tvåägarsvstem. Som motpol står enägarsystemet, där det till ett visst objekt bara kan finnas en entydig ägare i taget. En ny ägare kan etablera sig enbart genomatt överta en tidigare ägares rätt, och övertagandet baserar sig på samtycke (arv, byte, köp, gåva) eller skuld (pant). Om hävdetiderna är mycket korta (som i romersk rätt), är Honoré dock beredd att klassa även ett sådant systemsom ett enägarsystem. Hävderegler innebär således att rättssystemet efter en tid förflyttar sitt beskydd från rätt ägare till faktisk innehavare. Man tilllåter den senare att sitta kvar »i rolig possession», som det hette under svenskt 1600-tal, även om det saknas påtagliga bevis för att besittningsförhållandet överensstämmer med vad som är rätt och fastän man nog inser att det kan skada rätt ägare. Innehavaren börjar med tiden uppfattas som ny ägare. Språkbruket kan här vara avslöjande. Vid diskussionen av urminnes hävd i 1686 års lagkommission framförde kommissionsmedlemmen borgmästare Törne åsikten att den, som åberopade hävd, inte skulle åläggas någon bevisbörda. Det var i stället den, som »ägaren inqvietera» [ville], som måste framvisa skäl mot hävden, sade Törne.Han valde således att tala omhävdaren somägare. För honom hade hävdetiden lett till att en ny ägare konstituerats, och det var denne som rättssystemet skulle skydda genom att ge honomvissa processuella förmåner. Men vid samma tidpunkt anmärkte Göta hovrätt i sitt remissvttrande över jordabalksförslagct att uttrycket »då är ägaren [dvs. hävdaren] plik75
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=