Möjligheter till hävd: några bakgrundsfaktorer 76 Problemet sett ur kronans perspektiv Låt oss nu se hävdeproblematiken ur kronans perspektiv. I feodala samhällen, där inkomster i så hög grad kommer från jordrättigheter av olika slag, bör det vara av central betydelse för härskarna att reglera egendomsströmmarna. I feodala samhällen med en framväxande, absolut statsmakt bör det vara särskilt viktigt för just denna stat att reglera dessa strömmar, så att den åtminstone inte missgynnas men helst direkt gynnas. Reglerna bör i det ideala fallet vara sådana att det är svårt för staten att förlora egendom, men lätt för den att vinna ny egendom (och därigenomnya intäktskällor). Detta är viktigt för att eventuellt kunna öka skatteunderlaget, men det är kanske ännu viktigare för att skapa en solid bas för statshnansiella kalkvler. Vem kan göra upp en statsbudget om man inte säkert vet hur många skatteenheter man har att räkna med? I 1600-talets Sverige fanns det en rad egendomsbestämmelser som bidrog till att ge kronan denna finansiella stadga. Kronans egendomsbestånd kunde tillväxa därigenom att rättsreglerna sade att Underlätelse att betala skatt under tre års tid automatiskt gjorde en skattegård till kronogård (»skattevrak»). Liär är dock praxis ofullständigt utforskad. Kronans egendomsbestånti kunde även tillväxa genom danaarv, eller genom att nyupptagna torp och gårdar automatiskt klassificerades som krono. Allt detta bidrog till att rikta egendomsströmmarna mot kronan. Men det fanns å andra sidan andra mslag i regelverket, som g]orde att kronan kunde förlora egendom och därmeci intäkter. I ett brev till Kammarkollegiet angående uppmätningen av Gotland (1690) påpekade Karl XI att det under gångna tider gjorts många förmedlingar på ön och att man nu borde utreda i vad mån dessa varit berättigade. Detta var särskilt viktigt som kungen hade förstått att där kronohemman legat öde under långa tider, och där man somföljd av dessa ödesmål tvingats bevilja både frihetsår och förmedling i samband med att en ny landbo trätt till, så låg det vanligen ett eller flera skattehemman intill, somhade två- eller tredubbelt större inägor jämfört med 1652 års revisionsbok. Kungen förmodade »att de vid kronohcmmancns ödesmål hafva krafsat under sig allt hvad de kunnat, och nu efter lång tids förlopp pretendera att behålla samma ägor under favör af urminnes häfd.»-‘’°
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=