Möjligheter till hävd: tjägra bakgrundsfaktorer 65 befogenheter man ansåg att olika bymedlemmar hade när det gällde att för sig själva nyttiggöra byns marker. När det uppstod oenighet omdetta (antingen som individuella tvister eller som principiella lagstiftnmgsdiskussioner) kom nämligen föreställningen om hävd och urminnes hävd att spela en central roll. Man måste därför förstå byns juridiska ställning för att kunna förstå potentialen hos hävdeargumentet. Det, som enligt den medeltida byggningabalken uppfattades som ägare av jorden, var byn. Det var byn som var bärare av rätten att nyttja jorden, och byn var den minsta enhet till vilken bestämda jordområden förutsattes vara knutna. Byinnevånarna hade givetvis rätt till jord, men denna rätt var så att säga indirekt: man åtnjöt den som en följd av att man var medlemi byn och hade en ideell andel i denna. Andelen kunde dock vara olika stor, och därmed ge rätt till olika mycket jord. Som ett mått på andelens storlek, och därmed också på den enskildes rätt till jord, använde lagen byamålet, ofta uttryckt somöre oeh örtug. Tomterna i byn avgränsades således med utgångspunkt i byamålet, varpå åkern bestämdes efter tomten (»tomt är åkers moder»). Byamålet angav också byamannens andel i den samfällda skogen och det gemensamma fisket.Bestämmelserna om t.ex. torvtäkt belyser ytterligare att byarna uppfattades somavgränsade ägoenheter. Således fick en bonde, som hade gårdar i två olika byar, inte ta torv från den ena gården och flytta den till efen ancira.'' Torven skulle komma den by till godo, inomvilken den tagits. Även andra bestämmelser belyser byarnas karaktär av ägoenheter med separata resurser, somden enskilcfe inte fick förfoga över hur somhelst.'- När hemmanet infördes som grundläggande beskattningsenhet från och med 1500-talets mitt, innebar cietta att man fick ett alternativt mått på andelen i byns resurser. Uppfattningen började breda ut sig att skattens tyngd alltid skulle stå i proportion till hemmanets resurser. Denna idé kunde, och brukade, komma i konflikt med den äldre oeh på lagen vilande uppfattningen att det var byamålet, uttryckt i t.ex. öre och örtug, somavgjorde hur mycket jord man hade rätt att förfoga över. Ty ett hemmans skatt behövde ju inte stå i överensstämmelse med dess byamål. Så var t. ex. fallet då ett hemman hade beviljats förmedling, dvs. nedsättning i skatten på grund av bristande skattekraft. Frågan om det var byamålet eller skatten som skulle användas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=